Anonymitet i Skrift. (Ur Tidningen Heimdall.) Uti få litterära frågor hafwa meningarne warit få delade, fom i den om Anonvmen. Merendels har den blifwit sedd ur en mindre gillande svnpunkt. Men år den tid fin natur werkligen skadlig och förkastlig? Anonymen år för wissa intressen hinderlig; den hatas derföre ofta af dem, fom äga eller eftersträfwa inflptelse. Hwaraf kommer detta? Den är ett hems ligt, okroppsligt utryck af en almän, efter åtminstone allmännare röst. Den år för den berfts lystne i samma mån beswärligare, ån det namngifna, fom den har charakteren af en mera oms fattande, mera utspridd öfwertygelse. Det enskilda omdömet, stämpladt af en personlig bärs komst, år på långt når ide få tungt att bära. Man härleder det genast från wissa vyttre förs hållanden: man ställer det tilsamans med författarens borgerliga läge, med hans föregående offentliga werksamhet: man gör af allt detta fina flutfatfer, fina hypotheser, mer eler mindre