sannolika, — och den yttrade tanran vat forlorat oen magt oc den segranlde brTlwertygetsk, Vella samma äger till följd af sin egen sanning. Deremot framgår den namnlösa skriften såsom en osynlig kraft, såsom en ren förnuftsorgan, utan annat sköldemärke än det ewiga i sanningens och skönhetens lagar. Den begär ingen annan werkan, än den, som fan beredas genom innes hållets wärde; den wil ej från ett namn låna någon storka; ej heller genom ett sådant gå förlustig om ett wälde, hwilket den besitter af fig sjelf. Anonymen, säger Leopold, war alltid det allmänna förnuftets friaste, sannaste och tillika genom Yttre medel minst imponerande röst ). Jngen wet, hwarifrån denna stämma kommit; men den ljuder oemotståndligt. Den är, just derföre att den är okänd, dess mera förfärlig, dess mer förfrossande för dåren, orostiftaren, eg0s isten, intoleranten. Den är liksom ett bart buggande swärd, fördt af osynlig hand, men fås kert träffande föremålet för fin straffande kallelse, utan miskund, men ock utan begår att njuta segrens pris, triumfens wällust. Har man äter ej för fyrte, att tukta därskapen, egenwiljan, fåkunnigbeten, utan blott i allmänhet reda fördomorna, upplysa omdömet, wäcka intresse för det goda, ädla fröna, — år den fria anonymen lika nyttig och wälgörande. Kommer framftålinins gen från etr kändt namn, få fan wäl saken någon gång winna styrka genom förtroende till personen; men lika sosta fan den personliga tillförsigten fästa autoritet wid en förwillelse, ett felgrepp; tv den bäste fan feltaga, men hang irring bör ide få sanningens prägel derföre, att den räknar till sitt upphof ett berömd: namn. Ännu oftare bar ämnet miftat fin kraft deriges nom, att man afwetat def fålla, Man fer ide längre på sielfwa skriften och hwad den fan ins nebålla, utan på författarens person. Derföre hur det alltid warit en gammal regel hos den, fom rädes anmärkningen, fom hatar motsägelsen, att söka utforska, från hwad hand denna ans märkning ener denna motsägelse kommit. Har man wäl sådant utspanat, nog träffar man ett kryphål för fin egenkärlek, en förewändning, en insinuation, att hos andra förlama bemisnins ens kraft. Anonymen filer, för att åter låna Leopolds ord, få mycket möjligt år auktorn ifrån skriften, flyttandes personen alldeles undan läsarens ögon, under det den blott och endast frams lägger, til eftersinnanze, det stränga wettets och det goda skämtets nyttiga läror. Den går, med ett ord sagt, att publiken underwises, utan att behöfwa erkänna någon annan lärmäskare än det allmänna förftåndet. Rättelsen har ej det stötande, det mästrande, fom då den omes delbart härflyter från en angifwen författare. Man fan med mycken beskedlighet wilja råtta en witter mans fel, och iust af samma beskedlighet ej wilja säga bonom: det är jag som rättar Ed er. (Leopold.) Anonymens wal är ofta blott auktorlig anständighet. Att tila tola Allmänbeten i en allwarsamt bestraffande ton, och derwid framställa fig sjelf såsom denne P. ulus, hwilken känner fig uppmanad och berättigad att förehålla andra deras willfarelser och dårskaper, — ofta fan detta förfarande ej undgå utseende af förmätenhet. Men stiger ej pers sonen fram, och förkunnar, att det år han, fom upytäckt dessa fel, ban, fom insett wådan af dem, träffor sanningen sitt mål, utan förtrytelse öfwer den hand, fom ftyrt gisslet. En förs fattare, säger Lessing, fom ide uppger sitt namn, gör inga högre anspråk, ån att wara en röst från det allmänna. Den åter, fom nämner sig, wil förestafwa det allmänna omdömet. Utan namnet, blir anmärkningen, om den år riftig, lagd på bjertat; om den är oriktig faller den i all händelse. Når man har fig bekant, att den eler den har skrifwit, äger man ofta, redan i denna wetskap, en bestämd förkärlek eler en bestämd motwilja för hang arbete. Detta fMfårffås dog sedermera ej fult opartiskt. Den äfwen rättwisaste oh ädlaste läsare kommer owilkorligt att fe safen ur den synpunkt, ur hwilken han fer versonen oh dennes samtliga werksamhet. Den minsta detalj uppskattas efter hwarje annan detali, eller ock efter det sammantagna oms döme man bildat fig i afseende på mannens offentliga eder enskilda charakter. Är nu detta oma döme mer eller mindre falfft, mer eller mindre föranledt af tillfälliga omständigheter, skall förs fattaren, i och för fin öppna namneuppgift, städse gifwa samma intryck, fom förr; hade han ån i många mål ändrar eller förbättrat fin åsigt. Åtminstone måste han af den almänna bes dömningen tillkämpa sig en rätt, att bli fördomsfritt uppfattad, hwilken eljest friwilligt bort ) Se veonaolds skrikt om AFAnonumen. hwilken mi i denna uppsats ofta komma aft åberova.