(Jnsändt.) Då en gång en Prest stod för rätta emot en Rabulist, som icke blygdes att inför Domstolen beljuga sin wederpart, anförde Presten til Protokollet: All lögn år Satans fofter m. Mm. Att jag börjar mitt fwar til ofwannämnde Jnsändare med denna anekdot, har sin grund deruti, att hwad han berättat om den öfwerröstning, fom innewarande år träffat Länets Lagman, är osanfärdigt; ty hwad angår Mänstocpssaken, så blef Håradg Håtteng Utslag faststäldt, och ans sående det andra målet, så beslöt Nämnden ingalunda, att dess Dom skulle gå i werkställigbet, utan hinder af wad eller beswär; utan Nämnden pröfwade på laglige grunder, att då den, som tappat wid Härade Rätt, men wunnit wid Lagmans Rätten, haft den omtwistade egen: domen i befittning, före rättegångens början, och Hade den då Domen föll, borde han derwid blifwa bibehållen, utan hinder af klagan emot hufwudsakliga beslutet. Ett utlåtande af mats fatt innehåll, eller att förste Domstolens af andre Domstolen ogillade Utslag, skulle gå i mwerta ställigbet, hade warit raft stridande emot beskrifwen lag, 26 Cup. 2 8. sista mom. Råttes gångsbalken. . De märkbara följdernos författare will, då K. Hof Nåtten hunnit afgöra ofwannämnde m ål, redowisa för den följd ofwerröstningarne medföra ; likasom Kongl. Hof: Råtten wore högsta instantien, om hwilken man måste antaga, att den aldrig kan begå näs got misstag. Har då aldrig någon Hof:-Råttg DOM blirait of Kongl. Maj:t i Nåder upphåfs wen? — Då längre ned bland de märtbara följderna beråttag, att mån wid Tullstaten wågat df3 werrösta Häradshöfcingorne Rydeberg och Ödmansson, så bör det märkas, att i ärenden som angå Tullbewakningen torde Tullbetjenterne wara uta skicklige Domare, som andre, de der als drig wetenskapligt fluterat de stadgar, fom dessa ärenden angå; men om oc detta är owisst, få är likwäl det säkert, att Nämndemännen, fom innewarande år öfwerröstat Länets Lagman, haft stora skäl att anse sia wara wäl så skicktige, fom Lagmannen, att afgöra de frågor, hwari deras beslut blef det gällande; ty båda målen hafwa wissa lokalu förhållanden och ekonomifka synpunkter, hmarifrån de borde betraktas. Hu wurfrågan i ena målet war den: om man bors de anse bönder wara arbetsskvldige tid Kunsgård, er dast der före att de derwid förrättat nås got arbete. Nämnden, fom kaånde, hwad Lagmannen troligen ide hade fig bekant, att Bönders ne i Skåne, för måltider od annan höflighet, äro mycket hjelpsamme emot ståndspersoner, och ofta biträda dem med äckor och arbeten, utan att der ill wara förbundne, kunde ide biträda Lagmannens mening: att ingen sörrättar något arbete till Kungss gård, utan att wara ar betsbonde — Andra målet berodde på färandens flids lighet att wara landtbo. Hwad i orten fordras af en tandtbo, för att kunna kallas skicklig, borde Nämnden bäst hafwa sig bekant. s(fwensom Nämnden, boende i samma ort fom fåran den, war i tillfälle att bättre än Ortfåranden känna färandens hushållningssätt och öfriga förs hållande, samt äfwen wittnenas trowärdighet. Lagmannen fann sig också för ingen del sårad of öfwerröstningen. Hwarken sielf eller genom andra har han allarmerat öfwer händelsen i nås gom tidning. Dan har ite heller, med hwad fom kunnat hända Juristerne wid TJulsRåtten, sammanvparat hwad fom träffat honom sjelf i Qagmans-Råtten; och han skulle omöjligen funs na nedlåta fig att om ena eller andra händelsen lemna wrång och osanfärdig derättelse; men deremot har man hört Lagmannen, då ban plifwit öfwerröstac, vttra: vatt om det eji wore fc berungande för Nämndemännen, borde de wid ordinarie Lagmanå-Tingen, under erpedinonetie den, qwarblifwa i Lund, för att funna om hwarje mål taga fullständig kännedom, och fålcs des aldrig sakna tillfälle att ijelfwe döma, i de rättsfrågor, som wid GagmanåsRåtten förefoms ma. Den fom intet förr haft den förnöjelfen att fånna Herr Lagman Lindencronas alltid åds Ja, alltid anspråkslösa och framför alt owälduga och wördnadkbjudande tänkes och bandlingsfått, han behöfwer endast nu anförde Timolecntiska yttrande, för aft åtminstone efter sträfwa denna kännedom. Annat hade det warit, om Herr Lagmannen warit lika siusg, som den der slutade Domboken med en få lydande annotation: Det märkes till sist, att NRämnden uppdragit åt Ordföranden att enfam döma å hela Rättens wägnar för en sådan kunde det pafa sig, att beklaga fig för den fåra allmänheten att han bifwit öfwerröstad i en Tuls Rätt, och att läs ta i Tidningarna införa en not med öfwerskrift: Märkbara följder af den stigande upplvånins (4(4 medo lwersåkt1 (j, cökunniabet och desperation, som