odersmålet, funna återwinna sitt förlorade anseende. Wen wipk å dit en Fdiepeseonddn ara mer än lofligt liberal, för att kunna gifwa ett intyg, att hån trodde, det wederbörande erkligen war författare till en wiss afhandling, i händelse han t. ex. sjelf lemnat honom cons ptet till den, en sak, hwartill han möjligtwis skulle funna per wadera sig, för att hjelpa en sling, så länge han utom Lidners ord till sin tröst äfwen har det, att, om Faculteten icke ill fe upp med speciminanten, felet blir def och ingen annans, åtminstone ide menniffoa ännens. (Slutet följer.) dem sjelfwe, kunde Inspectores Rei Incendiarie, fom ändå anseende till ekläreringens wådor alltid borde wara tillstädes, för att ingifwa desto större respeft uppträda, den ene i Mectorås, den andre i Biskopskåpan (man funde oc härutaf lära, hwad gagn det aUlmåns na fan hofwa deraf, att Professorer äro Prester; ty på andra måtte man dock icke håns ga den sednare.) Naturligtwis skulle hela Wakten wara med, dels för att skyrdra gewär under orationerna, dels för kåvornas, och i allmänhet för ordningens och effektens skull. Men för detta och mer har nog den Stora Committen sörjt, fom ide gjort något till hålfs ten; måtte få wisst Riksens Ständer ite blifwa för njugga, når eftåreringszanflaget åt untwersiteterna förekommer; fast — theatrens moraliska wigt år alltför afgjord, att anges lägenveten af ett surrogat derföre wid de werk, der blomman af landets ungdom skall bil: das till dygd och goda seder, skulle kunna undfalla en upplyst Representation. Jlla nog, att min wån författaren i sin ifwer kunnat se förbi Lustspelets gagn; jag kunde wäl wilja förföfa att ursägta honom med det, att en och annan ledamot i Stora Committen oc få welat ha bort de löjlliig a disputationerna; men hwem skulle tro det? Wigtigare år ock, att jag undanrödjer en skugga af falskhet, som hans ofwanstående yrkande af Swenska disputationer skulle funna sonas kasta på den kärlek till Latinska språket, han i noten till Rir 61 tolkat nästan alltför wåldsamt. Hwad denna kärlek angår, så will jag ej önska mer, ån att wårt lands lärare i Latinet hade den få fom han; wi skulle då snart ingen brist hafwa på bättre Grammaticor än Sjögrens att sätta i händerna på wåra barn. Dernäst more det wäl, om han sjelf hade fina fäders tungomål få kärt fom Romarnes ; bade han det haft, få Hade han knappt få raskt projekterat, att de lärde skulle disputera på Swenska; ty för hans önskan, att deras strider icke måtte föras på latin, låg i sjelfwa werket samma känsla till grund, som för den förundran, hwari en Swensk lärd förlorade sig, då han kom till Frankrike och fif höra fielfwa bönderna tala detta wackra fpråf. Uppenbarligen war det ingen fiende tid Latinet, fom förde det ur köket, oh jag wet ide, om det icke för fin del gerna skulle lemna både museerna och de domstolar, der det ännu hålles i ära. Författaren gid få långt, att Han endast ur talaren mun wille höra latinet; men också mile han ur hans mun böra endaft latin; derföre war det oc ale drig hans mening, att orationerna skulle hållas på Swenska, fastän man disputerade på detta språk; man kan wäl tänka det, då ban aldrig, när han icke annars behöfde taga sig tia wara för förebräelsen för Jesuitism, drog i öetänkande att påstå det icke bott liftal och personalier, utan ock andliga tal i allmänhet borde bållas på Latin. (Läsaren påminner fig några förflugna ord åt det hålet i omnämda noten.) Det fan för öfrigt ide hår was ra stället att utreda, Huru mycken heder denna egenhet giorde hans förstånd, för honom och för mig är det nog, att det i alla fal hedrar hang hjerta, att Sanningen, ehuru Han mwig: serligen ide någonsin fanns känslorös för hennes behag, dock aldrig i skepnaden af Venus Anedvomene gjorde På honom det intryck, fom då hon i den förslitna elegiska togan wisade ..TL:ö fam gammal färina. J n s. A nm.