frågar, hwarföre det grymma lejonet hade ensamt skonat honom ibland få många, fom det för derslitit. Då berättade Androclus ett förunderligt äfwentyr. Då min Herre, fade han, war Pro Konsul i Ufrifa, nödsakades jag afhang grymma behandling att begifwa mig på flykten. Oe på det jag få mycket säkrare måtte funna undansticka mig, efter min husbonde beherrskade hel landet, drog jag bort till sandöknarne, der ingen menniska bodde; och om jag skulle komma brist af uppehälle, war det min föresats att söka döden. Jag råkade under folens brännand betta på en aflägsen och förborgad kipfta, der jag gömde mig. Men ide långt derefter kor detta samma lejonet tid. bergsklyftan med den ena foten sårad och blodig, under en rytand jemmer, fom förrådde smärta. Wid första åfonen af det annalkande lejonet blef jag förskräg och bäfwande. Men när lejonet fick se mig, kom det med wänlighet till mig, räckte åt mi den upplyftade foten, liksom det wille bedja mig om hjelp, Jag drog då ut ur lejontasse en stor trädspåka, utkrammade blodet, samt aftorkade waret ur fåret. Lejonet, genom mi bjelp befriadt från fin smärta lade fig att sofwa med fin tass I mina händer. OM ifrån de dagen lefde Icjoncet od jag i hela tre är uti jamma bergskrefwa och af samma föra. Tys ofta lejonet fångade något rof, förde det de bästa styckena hem till mig, Hmwilta jag af brist p eld, torkade emot middagssolen och förtärde. Men slutligen ledsnade jag wid detta wilda lif. Då lejonet gick ut en dag på jagt, 5 wergaf jag min ödsliga boning och sedan jag warit tre dagar på wägen, blef jag af soldatern upptäckt och gripen, samt ifrån ÄUfrika förd till min husbonde i Rom. Han dömde mig gena till döden och öfwerlemnade mig åt wilddjuren ), Men jag förnimmer, att äfwen lejonet blif wit fångadt och ihågkommer mig med tacksamhet. Så talade Androclus. Då lössläpptes han på allas förbön, od blef friad från straff men lejonet blef Honom gifwit tid skänks af Romerska folket. Androclus gick då kring hela sta den, förande lejonet med en smal läderrem: öfwerallt fick han penningar, och lejonet behängde med blomsterkransar. Men alla, fom mötte dem, fade: Se detta är det tacksamma lejonet Androcli wärd i öknen, men detta år lejonets Lifmedikus. C(fFortsättes.) 2) Romerska friheten oh Romerska lagarna fingo blott gälla för Romer fre medborgarne: d fleste woro trälar; och det är Christendomen som infört allmän menniskofrihet. ÅÅÅÄA ; TT RE