Ur Historien hämtade märkwärdiga exempel på Lejons tacksamhet. Det war fordom en sed i Rom, att ibland andra Skådespel antingen förestäldes wilda djur inbördes strioande, eler Fäktare kämpande med dem, eller ock utkastades trälar och fångur för de wilda djurens raseri. Wio ett sådant tilfälle uppwäckte isynnerbet ett lejon allmäna betens förundran; ty det drog allas blickar till fig genom fin ofantliga storlef och genom sitt förfärliga rytande, som uppfollde hela fladen med fasa. ; Jbhland flera andra infördes på flridgbanan en man wid namn Androclus, fom war en Konsularisk Herres trål. Då denne trål framstöttes för att strida emot det förskräkliga lejonet, stod han på långt håll skälfwande i beta froppen, nåftan halfdöd. Lejonet lopp i fullt raseri emot den bäfwande. Men så snart det betraktat den olpcklige, stadnade det likfom betaget af bäpenbet, och derefter gick det så sakta fram, liksom det kände mannen igen. Derpå wispade det wänligt med swansen, såsom en hund och kröp fram till honom samt slekade med tungan händer och fötter på den stackurs trälen, som war redan sanslös af förskräckelse. Slutligen återfick Androclus sin sans wid lejonets. förnyade smekningar och wågade oms sider fästa fin blick på lejonet. DÅ fick man se mannen och lejonet liksom förnya en befants skap och hälsa på hwarandra. Wid en så förunderlig syn hördes Romerska folkets burrarop genljuda kring hela den stora staden, och Androclus blef framkallad af Kejsaren, samt tids