Kyrkor på Afgudatemplens ruiner I södren och i nordenå; det år oc detta, fom åfmen?i mår tid bygger nya widt kring werldens krets. När Recensenten förklarat ätt Swerige i homiletisk wäg ite eftergifwer utländningen, bar Recensenten derwid icke särskilt åsystat Dir Wåhlins arbete, utan hela wår homiletiska Qi leratur, oc) såtedes gör M. H. äfwen här en omdömeslös tillempning. Recensenten nämnde ock uttryckllgen, att han icke walde stycket om ålderdomen, säsom skude det äga företräde framför andra, eter ide til! och med på många ställen öfwertraffas, utan fwärtom för att wisa att owar helst man slog upp träffade man lärorika betraktelser. En tros gen tafta af ålderdomens blick tillbaka bar kraft att wäcka. Recensenten wärderar mera det lärorika än der prartfula. Haf Edra wisors buller bort beter det. De som frelste warda, dras ga icke in i bimlen med pukor, trumpeter, fioler, cymbaler och ordaprång. När min Herre finner Dir Wåblins hjerta hänga utanpå brbstel såsom ett lammskinn, bör man uppiysa Almänheten att denna fmåoelfe bar fin grund i min Herres misslyckade förs för att imitera den snilrike Tegner, fom yttrat fig, att de nymodiga konstitutionerna hänga lösa utanpå Nationerna. Hade Ri ändå skrifwit kalfskinn i stäne för lammskinn, få hade Ni först ide gifwit Dir Wåhlin tillfälle til en lycklig replik, oh för det andra funde man af folfs skinnet gjort ett pergament för att derpå skrifwa Er elsterära Erinran. Sedan unde Ni båra ten hängande 158 på ryggen, såsom ett alltid läsbart snilewerk. Ty att Nationerna skulle wilja bära fina fonstitutioner löst hängande å vergamentet på ryggen är föga att förwänta. Wen skulle Ri ide wilja bafwa dekorationer på ryggen, kunde Ni låta sätta stemplen 2 is terär Erinran som en zirat midt i pannan: wid hwillen operation det kunde hända, att Ert hjerta flyttade sig så lägt net, att Ni aldrig mer wågar angripa det siuka Lejonet, få långe dess röst förkunnar att det ännu lefwer. — Men efter Ni få gerna wil pryda Er med fiädrarne of ett stort snides bildfpråk: få kunde Ni jemfört Er med en af de pojkar, fom enligt Grekernas plägseder borde piskas på en hjeltes graf, eller oc kunde Ni liknat Er wid en telcs graf, fom ide wet hwad den förkunnar. Riktigt anmärker Ni, att man bör utan twekan möta den oförskämdhet, som I få många rigtningar will göra fig gåande i wåra bogar. Men Ert förwända omtöme går en oriftig kilempning of den i aåmänhet riktiga anmärkningen, då Ni inbillar Er, art Ni och Edra mes derlikar äro de sannskyldige fom skola möta denna oförskämdhet. Ty Ri od de äro de ofårs skämde, fom wiljen göra Er gällande, då den sanna förtjensten af Er smädas. Det år Ni och bet parti Ri tillhör, fom gäckar att förnuft och sanning, då I dot wilja inbida Er sjelfwe och werlden, att I förswaren dem, Hår Ni slutligen tilägger, att denna oförskämdhet retar de fredligaste sinnen att till förnuftets och sanningens förswar resa sig till strid, få har Ni wisat bur fredlig Ni år, äfwen,. fom man bör upplysa Almänheten (ty på Er känslodaning tan ej bewisning werka), att Ni uti Er smädeskrift tydligen tillkännagifwit Er tillhöra det nyare SilofofiftisTheologifta fyftem, fom flende til Christi kors om fiende til Chrisilig upplysning, fred om fördragsamhet, med al Hierarsiens bat och bitterhet; hwarken förstår eder älskar sanningen, utan äggar ungdomen och swaga själar till fanatism. — innn cemi;q .ss c3