—— LAR Recensentens af Doktor L. P. Wåhlins Andaktsbok swar på en Anonyms Literära Erinran i N:r 28 af Nyare Helsingborgs-Posten. (Jnsändt.) Ni förgrymmar Er min Herre! I en wanmäktig wrede, då NI uti Er Literära Erinran förgriper Er på den aktning Ni år skyldig både Allmänheten och Herr Doktor Wåhlin, hwars förtjenster såsom författare Ni wil få orättwist nedsätta. DÅ Ni behagar inför Publiken fälla följande pttrande: i— Harmen gör of här mera wältaliga, än wi bor: de wara; men det år ej få godt att hålla sigistyr, då det gäller en postilla —; få böra wi wål ena fidan icke neka, att ett tankstreck wid meningens början och ett dito wid dess slut kan i Edra likars ögon wäcka opinion om en finnrik stil; men å andra sidan har Nti tillräckligen dokumenterat, att Eder wältalighet har fin källa mer i har: men än i snilet. Ert yttrande förråder, att Ni sjelf häpnat ide öfwer Er oförskämdhet, fom Ni Il Eder Erinran ofta förebrår Doktor Wåhlin och def Recensent, utan öfwer Er egen måls talighyet, fåfom något fremmande för Er natur. Likwäl woro de uttryck, fom kommo Er att fålla det citerade yttrandet, inga andra ån dessa: Mången gammal gumma t. er, kunde ha gjort en skörd af ånger och salig tro på det fält, kring bwilket Recensenten gör sin cavalcad, och för bwarje språng flår en hand full gift på de bleka blommor fom der wera Man har anledning förmoda, att detta är den enda wältalighet Ni fan framtrycka i Er harm, efter IA will fästa Allmänhetens uppmärksamhet derwid, liksom hon eljest icke skulle fatta det wärde, Ni sjelf sätter derpå. Också finner man en af wältalighetens pppersta figurer af Eder anwänd, nemligen antithesen; ty en gammal gumma och wexande blommor antyda ett antithetifft för: bållande I flera afseenden. War det då ide en ypperlig wältalighet, att Ni låter en gammal gumma wandra på ett fält od der göra en skörd? Det lempligaste för Er sjelf i Er åberopas de harm skulle warit, om Ni sjelf hade fått en hand ful deraf, såsom det gift, med hwilket Ni kunnat afskräcka Er motståndare från all strid, liksom fordom Apothekaren med fina piller. Åts minstone war Er penna få smutsig, att Ri behöft wara anonym. Ni hade ock i förutnämnde fall haft mera skäl för Er Harm, ån nu, då ingen förolempat Er, förrän man måste förswara fig, och wi icke ens meta, utan af Er dumdristiga skrift, hwad Ni år för en karl, men likwäl icke hwem, få wida wi icke funna gissa dertill. Ni uppgifwer dot ett Helt annat skäl för Er barm, och detta Mål år, att det år icke godt hålla fig i flyr, då det gäller en Postllla. Om Ni warit något mera uppriktig, få hade Ni i stället sagt, att Ni Haft swårt wid att hålla Er i flyr, då det gäller andras beröm. Er asundsjuka är den orsak, fom wållat Er barm; Ni fan ej tåla, att någon blir berömd, efter Ni ide fielf förtjenar det. Ri tror utan twifwel, att Ni winner derpå, om Ni kunde öfwertyga Allmänheten, att andre författare ej äro bättre ån Ni; men det år ide åra utan förakt fom RI förwärfwar genom Ert försök att förringa en wälförtjent mans wärde, belft Ni ide blott angripit hans ffriftflånare-förtienfl, utan äfwen bang heder, på ett få smädande, men lögnaktigt sätt, art Llteraturens historia fåls tan eller aldrig fan förete ett liknande exempel. Annorlunda är förhållandet, då man angriper en författares åsigter, men lemnar hans personliga förtjenfler i sitt wärde: det år då ide per: sonerna utan ideerna fom strida, od en sådan strid bör funna medföra nyttiga resultater. Skulle Ni deremot icke funna hålla Er I flyr, efter det just gäller en Pastilla, få synes Ni icke ens förstå, att det År swårare att författa en Postilla, belst efter en få wäl uttänkt plan, fom den Doktor Wåhlin lagt til grund för fin andaktsbok, ån att utgifwa dessa brochyrer och qwartalskrifter, der utgifwarne merendels plöja med andras kalf; således måste det od waxa ännu swårare, ån att häckla och smäda hwad Ri spnes icke ens hafwa läst. Men fan: NI lifs