almant mubuerandc hyos prysta Armcen OM amta Jat uppfyner sorcre deten af fsoltet med gladje. J anledning af den i Hekfingborgs-Poften N:r 28 införda Litterära Erinran. Att jag har owänner, derpå år denna erinran det största bewis, men den bewisar tillis fa, att jag har dem gemensamt med sann Ewangelisk Christendom. Ett öde, deladt med den båfta af alla saker, går, att jag äfwen får dela det förswar, samma faf äger, såwäl i fig sjelf, fom I en Christlig Allmänhets tänkesätt. Men ehuru benägen hwarje ädel menniska är att hägna den oskyldigt angripne, fan han likwäl wilja Höra den förolämpade sjelf förswara sig. För att gå denna billiga wäntan til mötes hos en wälwiljande Allmänget, år det fom dessa rader här tecknas. Att jag ide år författare till den klandrade Recenfionen, är likså wisst od fåfert, fom den anmärkning af Jnsändaren år fult riktig, att, om jag känt Recensionens innehåll innan den fom i Almänhetens händer, det bade warit oförsynt, om jag ide undanbedt mig det mig ide tilkommande rum bland store andlige författare, Då Jnsändaren fjelf wederlägger denna, fom möjlig ansedda, låghet af mig, då antagandet af denna möjlighet endast är nyttjad, fom en ingrediens i den qwaldryck, hwarmed jag oh min bok skulle dödas, då Recensentens flrif: sätt i snille och kraft wida öfwer hwad jog förmår, fullkomligen fredar mig hos hwar och en tänkande sör en få skymfande misstanka, då det ur mitt arbete, till wittsordande af Recenfens tens omdöme om det hela, aftryckta stycke om åtderdomen, i bwarje med urskiljning begåfwad Läsares ögon, nödwändigt måste finnas, fom oc Jnsändaren riktigt anmärker, icke wara af mig sjelf för detta ändamål utsedt; så kan jag troligen ej behöfwa mer till mitt fullkomliga urskuldande i detta fall, än blott hänwisa dem, som icke wilja antaga dessa skäl, antingen till mig sjelf eller till Redaktionen af HelfingborgåsPoften, å hwilka båda ställen swart på bwitt skal, fom man säger, upphäfwa all owisshet hwem författaren år, Aldrig har jag trott mig förtjent till det loford, Recenfionen innehåller, men jag känner författaren deraf förmycket för lärdom, djupsinnighet och wälmening, för att funna dela Jnsändarens förmodan, att antingen enfaldighet eller affigt att skada marit grunden til dessa loford. Lika litet i stånd, att måtta Recenfentens wänskap fom Jnsändarens wrede, bör jag af Allmänheten hållas lika litet saker til answar för någondera. Will Jasändaren hafwa tillgift, att han ej kunuat styra sin barm, så bör han ock kunna förlåta, att Recensenten utan återhål följt fin af tillfredsställelse lifmwar de känsla. Eller är det då blott hatets öfwerdrift fom skall tålas? Kan man då aldrig bhafs wa öfwerseende med det goda bjertats utbrott ? Dock, jag beböfwer ej förlora eft ord till Res censentens förswar. Han är fult ut man för fig och skall nog weta göra reda för hwart ord, ban frrifwit, Til mitt eget förswar I det afseende, att jag ite, fom Jnsändaren tydå wilia