ror en eUUUlltgen prötelrerat emot Recensionen, får jag nämna, att så ringa mitt ara bete ån år, få fan det dock, nyttjadt i christlig afsigt, genom Herrans nåd, åftadfomma merts ningar, fom ide i lika mått funna erfaras wid lågning af skrifter, wida öfwerlägsne i snille och wältalighet. Äfwen bildade personer funna gifwa företräde år predikningar, der Ordets kraft ej hindras af menniskokonst, utan att derföre de store mästarne i predikowägen, med bil ka Hertans trognaste wittnen aldrig täfla, anses mindre store, i de afseenden, i hwilka de ut märkt fig. Således tunna, ehuru I ollfa fall, de ytterste blifwa de främste och de främste de tterste. i si Att Jnsändaren som fel anser, att jag warit Swenska Kyrkans trosläror trogen, och att ban åberopar en ande, fom ej tåler järan om Jesu Christi Guds Sons blod, det wifar fifafås wäl fom hela syftningen af den literära erinran, att det är en det Ewangeliska Ordets fiens de, fom bår upptråder i fin fulla wrede. Härmed har ban oc sielf betagit fig an råttigs bet, att afgöra hwad rum bland Kyrkans Skrifter min andaktsbok bör äga. Häraf följer ock belt naturligt, att han skall om ett arbete, fom åsyftar att lifwa Chris steliga tänkefätt, eler om ett loford, fom lemnas åt ett fådant arbete, fälla det omdöme, att det är en oförskämdhet, som gäckar förnuft och sanning. J denna hufwudfråga oss emellan kan iag för det närwarande icke widare inlåta mig. Men når trätofröet blir moget, eller med andra ord, når Ändaktsboken blir färdig, skall jag, om Herran unnar mig nåd dertill, gerna möta min motståndare, och förswara det hopp, hwars af, sielf lifwad, jag welat göra andra delaktige. Som Jnsändaren deremot i fråga om stil, sones böra bafwa någorlunda wittsord, fan jag ej undandraga mig, att upptaga den erinran, ban gjort, att min andaktshok år till ffrifa sättet på en gång förhög od förtäg. Gerna medgifwer Jag det, utan att derföre behöfwa ers känna, att det år ett fel; ty gifwes då ej en medelklass af Läsare, fom finner fig wid medela måttan? Må då ide denna medelklass få blifwa min egentliga Allmänher? Men skulle ej åf: wen den lärdaste någon gång kunna wilja nedstiga från sina höjder och den enfaldige wilja böja sig? Skulle de då icke med nöje funna råkas wid en läsning fom förenade dem, lifsom på en medelwäg emellan deras olika odling ? Kunde det ide hända att den lärde ide fann ans daktsboken osmaklig och att den enfaldige icke fann den obegriplig, men att båda funno något därfike faen em Om få frulle inträssa få Kune jag prisa Gud för en stor nåd, Ty der har warit afsigten med de betydliga uppoffringar, jag giort för detta arbete. För ryktet har jag aldrig arbetat. Jnsändaren har fåledes ej kunnat finna det stort. Den åra jag i alla ml snäselfg. ansett för den förnämligaste, kan wäl ökas, men aldrig förminskas af afund och mädelse. Jeg skulle gerna önska, att härmed funna sluta: Men Jnsändaren bar ännu en ans mårfning emot mitt arbete, jag tilftår det, den meft owäntade, öch af den art, att man sceude wara ftestad att tro, att han ej läst en enda predikan. Han säger: Der talar ett hjerta, ej det bröstet friskt klappande, men det utan på bängda, lift lamskinnet. Huru blygs jag ide på Jnsändarens räkning, att upprepa dessa hans ord, detta språf af en ande, som ej tål blodet eller dess wittnen? Här har man tpdningen på den gåta, hwarföre YInfåndaren, fom i alla foll wäl ite strifwer mer ån med en band, tednar fig med Wi. Det är legio förenade liksom fordom hos en enda öfwer hwilken Herren allena har magt, men öfwer hwilka det ej fon mas ra oss otillåtligt att upprepa bans ord. OM Han, den råtte Domaren i fin egen sak, fan bes stämma hwar ulswalynnet år under fårakläderne. Det år, efter bang afgörande, ej hos dem, fom urposffra fig för bans åra, utan hos dem fom wilja sielfwa hofwa äron, ej hos dem, fom frå till fifta man på Zions murar, wakande, lärande od bedjande i Jesu namn, utan hos Dem, fom inwsode til Förfamlingens tjenfi, sjelfwe bryta Församlingens fanor, det är hos den bwitkas koppa och trage år den förklädning Hf, med bwilfen fienden intränger! lågret, git mana till affall, och, om ban det ej fan, plundra och antända. Det är boå dem, fom biertat hänger utanpå, doldt under 2amskinn. Huruwida det är hjertat som talar i hwar rad of min Bof, det af sitt ämne uppfyllda, det under nåden undergifna, det alt eget wärde, al egen åra försakande biertat, huruwida ett sådant hierta röjes i Andaktsboken, derom hoppas 10 att Admänheten fan bättre döma, ån Jnsändaren. OM jag ber honom för Herrans Ful och för sin eqen Fun. att kan A S ll A --IuU obrt