— — Litterär Erinran. (Jnsändt.) Man har icke länge sedan i Helfingborg8-Poflen sctt något alldeles sällsamt och mwidunder: ligt, insändt under rubrifen: Litterär Anmälan. Dt år Prosten Doktor Wåblins Postisla, fom ide fått ligga i fin tillbörliga fred, — det är detta wälmenta, oskyldiga arbete, hwilket en Recensent, den orgasie man hört talas om, angripit på fådant fått, att, om Döktor Wåolin har några owänner, desse sköla anse Doktorn sjelf för Recenfens ten, och Doktorns wänner åter skola anse fig förpligtade att förswara honom mot hans eget beröm, hwilket i denna form och öfwerdrift hwarken är eller kan wara onnat än den grymmaste smädelse. Eler skulle det wäl funna wara Recensentens öfwertygelse eller blifwa Doktorns tanka, att Doktorn kan hållas, och icke allenast hållas, ntan tid och med bdjas i jemförelse med weridens förnämsta and: liga författare — ja med sjelfwa de direkta sändeduden från himlen? Recensenten wore då den enfaldigaste som satt penna på papper, och det gifwer Han för öfrigt ingen anledning att tro, — od Doktorn wore då den mest oförskämde fom någonsin burit kappa och krage, ban wore en frryme tare, fom hade icke det minsta att göra med den sanningens och ödmjukhetens Ande, under hwolrens åkallan han likwäl sjelf förklarar sig hafwa skrifwit hwart enda ord. Med denna sålunda yttrade devotion, med den lärdom och pröfningsförmåga som Doktoren dessutom må äga, måste han mer än någon nedsätta anspråken of sitt arbete, — måste han, mera nöjd med fin afsigt än sitt werk, icke deruti finna och antaga mer än den medelmåtta, fom wisserligen fan gagna för någon och til något, men fom hwarken beredt eller fan bereda någon ett namn af stor och utmärkt. Hwar uppe täcker man mål der denna originalitet i åsigter, denna widd of detta djup i plan, denna konsilöst fröna höghet i tankans flygt, — denna slyrka, denna lilligbei, dennaj ädla elegans i flyl, — och,