är icke honom sjelf, utan peruken och westen menadt. — — — — Rationerna lefwa dock icke mer i ett barndoms och omyndighetsstilfiänd 3 de förstå rått wäl, att det syftas ide åt något annat ån deras penningar, och de uppoffra gerna en del deraf till Statens och Fäderneslandets tjenst. Det är oc derföre man ide heller behöfwer uppfinna öfwerflödsafgifter til betäckande af Statens utgifter; ty Swenska Nationen gifwer un den Allmänna bewillningen tillräcklig utwag. Den enda rättwisa grund för öfwerflödsafgiftens införande år då ingen annan än att den är ett korrektif emot den öfwerhandtagande Ipren. Har då detta korrektif förlorat fin kraft, dermed att öfwerflödsafgiften minffarg sar detta forreftif icke twärtom derigenom styrkt fin behörighet? Hwad större bewie, att öfwerflödsafgiften bdors de bibehållas, ån just att inkomsterna deraf arligen blefwo mindre? Ty det bewisade art lyxen aftog, få snart den blef beskatt ad; och just detta borde wara sjamma beskattnings åns damål. OM hwilken tillfredsställelse för Rationen, om inkomsterna af öfwerflödsafgiften en gång blefwe lika med noll! Ty de: utmärkte, att lyxen ej blott aftagit, utan äfwen alldeles uppyört; då war det stora problemet upplöst, fom en sund statsfonst åsyftat med lyxens be kattning. Moötom den inwändning, fom fan framkastas för att beröfwa detta bewis hela sin styrka. Man fan med skal anmärka att det ej omedelbarligen följer att lyren upphört, fastän få eller inga öf verflödsartiklar uppgifwas wid Mantalsskrifningen. Okom denna inwänonings styrka med det tillägg, att öfwerflödsafgiften så märkligen aftagit, icke derföre att lyxen förminskats i samma mån, utan emedan Nationen erfarit, att somlige ide uppgifwit fina dtwerflodsars titlar punktligen, och fom intet answar drabbat dem, var den ene soljt den andres efterdöme, få att år efter är ufgiften förminskats, men lyrartiflarne bibehällit fig lika. Mn efter öfwerflödsufgiften År ert forreftif emot lyrxen, få gifwes wäl ock ett korrektif mot underflefwet. Om indiwiderna förbruka lyrartiklar, men ide uppgifwa dem till dfmwerflödgs afgiftens erläggande, så hafwa de welat bedraga Staten. Det gifwes en kontroll, ywarigenom Staten fan försäkras om fin rått. Man torde wilja inwända, att en slik kontroll år både ofåfer och förhatlig; men denna inwändning passar minst i en tio, då man drifwer det probibis tifwa systemet i afseende på lurendrejeri till ytterlighet. Ser man då icke att fontrollen på uns te slef wi: öf verflödsafgiften är långt lättare och säkrare, ån beträffande lurendrejade waror: de förra förbrukas och anwändas dagligen od offentligen, de sednare insmygas hemligen; i förra afseendet Äger intet äfwentyr rum för den anflagande, i sednare fallet löper den angris p nde ofta f. ra till fitt If. Om derföre försnillning i afseende på Öfwerflödsafgirten belades med märtliga böter, om en hwar wore berättigad att angifwa öfwerträdaren med rått tid balfs wa böterna, få skulle följa ett af twenne; ty antingen skulle lyren aftaga, eller också Ofmwers flödsafgften bibehålla fin numerär. Tv det år ite tänkbart att medborgare, fom hafwa förs mögenhet att förbruka lyxartiklar, skulle underkasta fig äfwentyret af försummad uppgift, når nemligen uraktlåtenheten medförde något answar. I samma mån som alltså öfwerflods afgiften aftog, skulle äfwen lyren aftaga; och i samma mån lyxren aftog, skulle äfwen importen mins skas; i samma mån skulle wår kurs förbättras, och Nationalwälmågan förkofra sig. Ett strängt bandhafwande af lyxens beskattning skulle alltså medföra stora Nationalfördelar, och det är således opatriotiskt att upphäfwa en beskattning, fom isynnerhet år lemplig för det arma Bivc: rina Uaorffsefog NY