Märkwärdigt Juridiskt Factum. (Fortsättning från N:r 4.) Den har lefwat nog, fom dör förutan brott — det år sant, denne Ådlings bortgång skedde wid middagen af hans lefnadsdag; men hans minne lefwer oh hans saliga wålnad fvåfwar nu omkring exa tid grafwen lutande moder, fom påminner henne erfåtta mitt lidande. — Jag skulle för mycket fela i den aktning, fom jag år Fru Generalskans stånd skyldig, oh förs mycket nedsätta det wärde, fom jag och andra hafwa för henne, om jag twiflade på öfweren8: stämmelsen af hennes tänkesätt med den af henne älskade afgångne; — Nej! ett godt samwete måste för alla blifwa en tröst wid lifwets gräns. — Mindre ädel fan modren ej wara, än fos nen warit, och det är en otwifwelaktig sanning att stammen äger samma beståndsdelar med telningen; men det är ej till Fru Generalskan Coljet, som denna skrift är stäld, utan till Eders Kongl. Maj:t — och det är derföre Aller Nådigste Konung! Jag underdånigst wågar erindra, att ännu har aldrig någon resningsansökan till Eders Kongl. Maj:t inkommit med så starka skäl som denna. — Wärdigas betrakta mitt lidande och de skäl, till följd hwaraf Lagmans och Kongl. Hof Rätten fråndömt mig, den med rått om billighet yrkade ersättningen. Når en part inför domstol widgår det åtalade, förkunnar han derigenom öfwer sig dos men och domaren får er wika derifrån. Bekännelsen påkallas af inre känslan, eder af samwetet, ywilket altrig misstager fig. Framlidne Herr Major Carl Coijet konfronterade aldrig mid nås gon Domstol, utan Fedde det genom Adwokat — okunnig huru saken der behandlades, saknade han tillfälle dertill; men sedermera underrättad om målets utgång, begagnade han den sista högtidliga stunden och förklarade orättwisan af behandlingen emot mig. — Den af samwetet påkallade bekännelsen är alltid otwungen, och den som afsägs wid den sista alfwarliga stunden, år mera betydningsfull oh maktpåliggande. — Om lexempelwis att tala) en, för åtalad för: seelse frikänd vart, sedermera widgår käromålet, blifwer han saker, oh den af domaren förfuns nade befrielsen, fredar honom intet för påföljden. — Sådan är Lagens anda. Ru har den ena Contrahenten, framlidne Herr Major Sarl Coijet, ej wid werldslig Doms ftol, utan wid en högre widgått rättwisan af mitt käromål, på grund hwaraf jag undera dånigst anhåller, det Eders Kongl. Maj:t Nådrättwisligen täcktes bewilja mig resning i Kongl. Hof: Råttens dom, samt tillåta mig söka ersättning för mitt lidande. Jag bör ej twifla, det