Allmänna Tidningarne förmäla, att tron på Hertigens af Wellington militäriska talans ger har tillika med hang popularitet börjat wackla. Tidningen Morning Croricle åberopar fig General Fops omdöme, tilläggande, att det alltid förefallit uUtgifwaren obegripligt, hur en many fom utom krigsyrket wisat fig beröfwad al skarpsinnighet, skulle i detta yrfe utwecklat talans ger af första ordningen, Tjugo Officerare funnos i Engelska Armeen, beter det widare, af ywilka hwar oc en skulle hafwa kommenderat med lika eller kanske större skicklighet och frams gång än Hertigen af Wellington. Tid en början böra wi anmärka, att den Tidning, fom nu få nedsätter Wellingtons wärde, är densamme, som tillförene så mycket upphöjt honom och förklarat bonom wara större Fältherre ån sjelfwa Napoleon, Jnsändaren har alltid warit af den tankan, att Wellington icke blott warit underläg sen sjelfwa Napoleon, utan äfwen de större bland Franska Rewolutionens Fältherrar; men så menade ej Engelsmänn en od deras parti; ty Wellington hade ju besegrat och störtat Napoleon: och detta war dem bewis nog; utan att de besinnade det Romerska ords språket: Stulti eventu judicant. Den Engelska Tidningen åberopar General Fov, för att bewisa, att Wellington wid Waterloo ej segrade genom konsten, utan genom lyckan: men den hade hellre bort trygga fig wid Napoleons eget wittnesbörd, enligt hwad Napoleons Läkare OMeara upptecknat. Ty uti OmMearas närwaro har Napoleon uttryckligen förklarat, att Wellingtons dispofitioner wid Waterloo woro sådana, att om icke Bölow och Blächer hade kommit honom till undsättning, skulle hela Engelska armcen blifwit förstörd, emedan Wellington tagit en sådan position, att reträtten war omöjlig. Men ehuru Napoleon fällde den domen öfwer hans talanger od) far rakter, att Wellington ägde bwarken snille eler Grandeur dame (själsstorhet magnitudo animi, som de Romare så ofta omtalade), och hwarwid han tillika anmärkte, att både Madame Stael och Benjamin EConftant ide funnit twå ideer hos Wellington, når han inlät fig I ett Äms ne, utom det militäriska; få gjorde Napoleon likwäl den rättwisan åt Wellingtons förtjenster, att man borde i Napoleons tanka gå tillbaka ända till Marlbourough, för att finna en Ens gelsk General, större ån Wellington. Så dömde Napoleon om sin fiende, sin besegrare, sin datfulle förföljare; men Engelmännen sjelfwe, fom wunno genom Wellington, hwad de icke funde ernå genom alla dessa millioner de förslöste på tjugo års itererade koalisationer, begynna frägn annorlunda om sin egen landsman, hwilken gjorde slut på kriget och på Englands för: räckelse. Men Engelska Nationen knotar på Wellington, emedan hon icke wann hwad hon Hoppas des genom Napoleons fall och Frankrikes förödmjukelse. War det då Wellingtons fel? Han förde tydliga krig och slutade det sista med mycken framgång och ära; mera hade Nationen ej rått att begära af en General, som gick i sitt fal efter order; men om England förde ett orättfärdigt krig, om def politik stridde emot Naticz nenk, mot mensklighetens wälfärd, sådant war icke Wellingtons fel; det war Englands Mini firar oh Parlamentet, men ite Wellington, fom detta borde tillräknas. Men ingalunda år dock Wellington Jnsändarens Hjelte; han war utan ädelmod emot den öfwerwundne: det war Wellington om Bathurst, fom uttänkte den förfinade grymheten emot Napoleon. J kraft af den dom, fom Förfynen fäller öfwer werldens öden, kunde man förutse, att hämdens dag skulle komma både för Wellington och Bathurst; de blefwo på ett snöpligt sätt skiljde från Englands stprelse, Men fom Canning mille werkställa samma grunts satser med pennan, hwilka Napoleon till en tid utförde med swärdet, få funna desse oförsonlige fiender England och Frankrike numera råda bwarandra banden; ty bwad Frankrife förlorat i Napoleon, det har England förlorat i Canning; tidehwarfwets twenne störste mån äro icke mer, och det stora de wille utföra, har sammanfallit till ruiner, hwaraf hwardagsmenniskorna skola uppbygga hwitmenade grifter. Det har alltid förefallit den Engelske Tidningsskrifwaren obegripligt, huru en man, fom, utom krigsyrket, wisat fig beröfwad all skarpsinnighet, skulle i detta yrke utwecklat talanger af för sta ordningen. Madame Stael fann honom sturid; det år troligt, att Wellington allde