uppfostran; dermed skulle föräldrarne wisa sin ömbet, såsom enda sättet att wisa den: frun timmerna borde hafwa rätttighet att idka alla lofliga med deras fön passande slöjder: de skull derigenom föra, wäl ej pengar, men duglighet i mannens bo. De skulle ej såsom Turkinnorne wara slafwinnor, dem man köpte, utan haligudinnor, dem man tillbad, dock ut en afguderi: od skulle återföras till det anseende hwartill de äro berättigade, såsom systrar af Jesu moder. De är Christendomen, som återställt qwinnans wärde och rättigheter; men dess wanwårdas i må tid, emedan Christendomens anda är föga känd af dem som kalla fig Coristne. Defa åsigter anses af wår tid såsom påradoxer; men den tid skall komma, då de betraktas såsom moraliske axiomer. Men såsom förhållandet år utt wår tid, då en stor del af fruntimmerna inom den tå. rande klassen icke blifwa gifta, böra föräldrarne icke låta uppfostra fina döttrar endaft för hus: modersståndet, det de kanske ide ernå, utan för det ändamålet, att funna hederliger försörja fig sjelfwa, utan att taga den beklagliga tillflykten till fina naturliga be: hag, fom år de flesta fattiga flickors resurs i flora städer. Hwarmec förförjer då i wår tid ett ogift fruntimmer sig bäst, antingen med att stå i ett kök och laga mat, förderfwa fin kropp af gikt, och derföre knappt förtjena kläderna på froppen, eller med att kunna underwisa i musik, ritkonst och finare fruntimmersslöjder? Hinna de så långt, att de kunna inrätta pensioner för flifor, äro de burgna för fin tid. Men I ana fall blir deras öde blidare såsom ogifta, når de äro i stånd att underwisa bederliga föräldrars barn. Swaret blir då icke otwifwelaktige med hwad föremål unga flickors uppfostran inom medelståndet förnämligast bör upptagas. ——-— — ————— —