we 14 PÖK TT — ——— —— FiE— Något hörande till Literaturens werld. (Jnsändt.) Slut från N:o 54.) Magister Dahlstedt synes of hafwa anwändt sin möda på latinet, oh åsidosatt saken. Man fan falla hang Öpusculum fnarare en CSicer onianfk Frasbok, än en Afa demiff Afhandling. Dock råda wi unga stylister, att med denna Frasbok warsamt umgås. Ty bland de skatter, som han hämtat ur Ciceros rika förrådhus, finnes skimrande glitz ter, som omöjligt låter sig till redbart guld förwandla. Dessutom förekomma åtskilliga fel mot Grammatikens, tydlighetens och wälljudets lagar. Härmningen röjer icke mästarens öfwade hand, utan medelmåttans wågande son, och Magister Dahlstedt kunde lätt inför granskningens domstol blifwa anklagad för en mindre lagligt åtkommen egendom. Wändningarne, hwilkas wärde bero af rörligheten, äro med kedjor belagda. Perioderna sakna icke sällan ett flytande och rundadt behag: de likna dessa fordna Riddarslott, inom hwars mossbelupna murar wandras ren förgäfwes sökte en beqwämlig hwilostad och anwändbart husgeråäd — nämnom icke dyrbas ra målningar. Men, nog härom. Så framt det karakteriserar en god skribent, att riktigt uppfatta sitt ämne, att uppgöra planen efter ett redigt utkast, att så sammanbinda tankarne, att de fortlöpa i systematisk ords ning, om det tidhör honom att wåra sjelftänkande oc ide låta fig af andra slafwiskt ledas; så måste Magister Dahlstedt nedträda från författarebanan, liksom från ett främmande områs de. Han har styfmoderligt behandlat sitt ämne. Hans Akademiska föredrag är hwarken plans mässigt, eller sakrikt. Det liknar en mensklig warelfe, som under blänkande granlåt döljer en missbildad kroppsgestalt. Tankarne utgöra ett sammanrafsadt lån från Cicero, Qvintilian och Ast. Öfwergifwen af desse ledare, liknar Magister Dahlstedt ett barn, som behöfwer sättas i gångstol, för att öondwika farorna af fall. Den ena tanken födes ide af den andra i naturlig ordning. Man fan om Magister Dahlstedt säga: här framträder en minnesgod man, wänt ande på omdöme. Sjelfwa ingressen är förhastad i afseende på hwad sedermera kommer att föredragas. WMagister Daplstedt svnes of wåga ett syrång öfwer twenne klippor och brådstörta i deras af: grundslika mellandiup. Den första punkten längtar efter en hand, som kan åtaga sig mödan att hopfoga länkarne i den ännu oförenta kedian. På den första sidan säger ban att bwålfs ningarne inom politikens werld nu äro I deras lifligaste omlopp, och will således tända krigets fackla kring mindre oroliga tider. Hade Magister Dahlstedt skrifwit under Franska MRevolutios nens period, skulle wi medgifwit att sanningen warit på hans sida. i På 17 sidan uppträder Magister Dahlstedt som en undergörare, owanlig i wåra tider. Han förwandlar liksom med en trollstaf döda bokstäfwer och torra reglor till saft och blod: om han tillika ägde förmågan, att bjuda stenarne warda bröd, och wattnet win; få skulle han göra sig förtjent af samhället. Wi skulle då ej befara hunger och törst. På 18 fi dan fåger han att den Politiska Historien är en tjenstepiga, fom i förening med Geogras fien, Genealogien och den förskjutna Kronologien skall uppassa Poesien, 23 ä ftas ligheten och Filosofien. Är detta sundt tänkt? Mr icke den politiska Historien det fält, på hwilket wåra förträfflgaste Fältherrar och Statsmän bildat sig? — och huru kan den då kalas en tjenstepiga i ; Sedan Magister Dahlstedt odrägligt tröttat sina Läsares uppmärksamhet med omdömen, FFiscas dos Sicero och Qvintilian; yttrar han om Horatius och Ovidius, att de was