Något rörande Literaturens werld. (Jnsändt.) Om det ständigt interesserat den wördade Allmänheten att höra omtalas skräckfulla stormar, som, like retade orkaner, i sin wåldsfart kommo Samfundens grundwalar att darra ; om den utan fasa skådat blodströmmar brusande för Nationernas labyrmiltka Statekonst; om det uts gjort ett intagande skadespel, att fe Grekerna, wärdige ättlingar at Leonidas, pöja fribetens bas ner mot hotet, wåloet od) förtrycket af blodige barbarer och åter resa sig på ruiner, under hwilka de, med glömska af förfädrens dygder, i sekler legat begrafne: så är detta något, som egnar Swenska Nationalslynnet, det will säga karakteren af ett folk, fom, föraktande farorna, anser för skönt, att heldre döende stupa i wapen, än bära slafwens boja på hugstore Fäders lagerbewurne grifter. Dot, hwart förde mig frihetskänslan? War det Göthens mod, wördnad för lagbunden frihet, hat mot despotismens förtryck, war det allt detta, som, eldande mitt brost, förledde mig till en måhända besynnerlig och långsökt ingress, horpas jag winna den wördade Allmänhetens tillgift for ett fel af så ädel art. Jag wille blott säga: om blodiga uppträden kunna intaga, bör skildringen af en literär strid, der man jcke har att befara blodsutgjutelse, utan wanärans brännmärke, åtminstone icke misshaga, och går derföre, att göra följande med fanningen enliga utdrag af min dagbok. En skön sommarmorgon lemnade jag Blekinge, Sweas beundrade paradis. Naturen föe rekom mig såsom en berrlig återfpegling af Skaparen. Aurora, efter att hafwa hwilat i fin makas famn, uppsteg från fin purpurbädd pekande med rosenfinarar på Solens framrullande wagn. Lärkans toner återskallade ljuft i den luftiga rymden. slndtligen, då nattenk Gudinna började utbreda fin slöja öfwer synkretsen, upptäckte jag i det dunkla blå Lundas åldriga trvite lingspiror. Sielf hade jag studerat wid Lundas Lärosäte. Sjelf hade jag i dess öfningssalar fett Hellases och Latiens jättestarke Prosnister framträda i den manliga drägt, som egnade forns tidens oförderfwade smak: hört deras Skalder sjunga i så rena och wälliudande toner, att jag trodde mig fe desse sniuets hjeltar lefwande återuppstiga på ännu oförstörda lemningar af en redan utdöd werld. Ryktet, alltid beställsamt, förde fil mitt öra, att wetenskapliga somtal skulle följande dagen här förefalla. Wän af gamla klassiska Literaturen beslöt jag qwarstanna i förhoppning, att man i en Akademisk Lärosal ej kunde fi höra annat än tet, fom öfwerensstämde med sunda wettets lagar. Med blygsamhet nalkades jag följande dagen Lundas werldskunniga gård och trädde snart inom wetenskapernas åt Sånggudinnorna inwigda Tempel, kringswäfwad af de store mäns andar, fom deri redan helgat fina minnen åt odödligheten. Först bewistade jag Magister :odes disputationsakt. Han förswarade fig med den Hyrs få och wärdighet, att få Maarstrar wid lika ålder med samma heder beträdt den Akademiska stridkbanan. Sedermera, underrättad att Eloquentiä Romanä Docenten, Maugister Pehr Dahlstedt, äfwen skulle uppträda och wisa sin konstfärdigbet, smickrade jag mig med denna frans fe: Nu får du fe och höra något skönt, men nödgades snart i minnet återfala fablen om de födande bergen. En Fakultets Öpponens, en mångkunnig man, sramträder. Det är wäl en Swensk owårs digt att fälla fin motstridare, men om Präses fäller fig sjelf på ett sådant sätt, ott han synes, dels löjlig, dels ömkanswärd, hwem wille hindra fallet, helst då denne utgifwer sig för en mäfare fonsten att kämpa med logikens wapen, utan aff läta fina steg förwillas i dialektikens irrgång? en Grtra-opponen8 fran stiger och bemötes af Magister Dablstedt i sjelfwa början med den ohöflighet, som wisserligen icke förråder en belefwad wetenskapsman. Opponenten hämtar sig snart ur sin förwirring och nu får jag böra saker, om hwilka jag bittills ide haft minsta aning, och hwilka jag går att framställa i Öppen dag för den wördade Allmänheten, öfrvertus a Lr Lo om wo ror mm tg barna 2 AG ÅR sfst NA Nerifrgåu Ufagd de