— —————— Uppgift om rätta orsaken, hwarföre storwuxna karlar icke uthärda Erigsftrapats ser så länge, som mindre karlar. (Jnsänd.) Det är en erfarenhet, som månge Officerare samlat under senare tiders fällttåg, att storwuxna karlar icke i längden uthärda krigsstrapatser i jemförelse med medelmåttige, korte, till och med små och spenslige karlar. Merendels hafwa maroderne utgjorts af långwerxte Gol: dater, hwilka under forcerade marscher, nattwak, blvuakeringar och hunger blifwit tillbaka mes dan de små gått fram. Denna erfarenhet har wäckt mångens förundran, då man i öfrigt haft den, att på en hataljedag, når frågan år att bryta igenom med fälld bajonett, äro de frorwurna karlarne ao: da att ställa i första ledet, för att låta de andra följa efter, sedan linien år bruten. Man twiflar ock icke, att, om Napoleon wid Waterloo hade haft tre eller fyra Bataljoner sådane Sofz dater, som Kronobergs, Calmare och Elfsborgs gegementen woro i Pommerska kriget år 1807, eller Nylands Dragoner i Finska friget år 1808, skulle Napoleon icke förgäfwes spillt folk för att bryta igenom den punkt, der BVergskottarne stodo fom murar. Att Napoleon ide emot des: fa Bergskottar stälde sitt artilleri, för att skaffa sig wäg, lär wäl ide funna förklaras af nås gon annan omständighet, än att def artifleri agerade på ett annat lika angeläget, men derjemte få aflägset håll, att det ide kunnat nog hastigt framskaffas, innan fiendtliga armeen i fin ords ning anföll och gjorde allmänt nederlag ibland en massa rekröter. Orsaken, hwarföre de storwuxne Soldaterne ej äro så härdige i strapatser, hafwa flera officerare påstått härleda sig från en mindre proportion mellan kroppens delar, en mindre ins tensif ån extensif styrka, så att dels deras tunga gång beswärar dem, och förorsakar ömma och sårade fötter, dels äfwen trötthet och wanmakt sig förr inställa, än hos dem af måttlig wext. Wisserligen är sådant ofta orsaken. Men om den erfarenheten år allmän, att stora fars tar förr uppgifwas af krigets mödor, än medelmåttige och små, så torde ock en mera allmän orsak kunna och böra uppsökas. Såsom ledning för orsakens upptäckande bör man anmärka, att militärens erfarenhet i denna del strider emot den, som allmänt blifwit förspord i Landtmannalifwets nog trägna ars bete. Der arbetar den storwurne karlen likså länge, men kraftigare, än den medelmåttige och korte; han tager större lyfter, slår hårdare slag i logan, får fortare oh mera jemt, samt mea jar bredare ffår om höften o. s. w. Bonden wet ej af annat än att de store karlarne äro de dugtigaste, de handfastaste i arbete, både winter, wår och höst. Men i bondens hus äta alla sig mätta, den lille efter sin matlust och sitt behof; den medelmåttige lika så; och jemwäl den storwuxne. Hwar och en äter och arbetar der efter sin natur. Fnsändaren har Haft en karl i fitt bröd, fom arbetade för twå lagom karlar; men han åt också för twå; och ofwanvå all måltiden förtärde han en half mark bröd, eller derutöfwer, änskönt han fick fem mål om dagen. ö Når nu sådane storwuxna karlar komma ut fält; iså få de fina bestämda portioner af bröd och brännwin; den störste lika med den minste, den starkaste lika med den. swagaste. Inse gen skillnad göres af Befälet eller Kommissariatet. Det är endast wid plundringar eller då en segrande armee lefwer på andra, som hwar individ äter och dricker hwad och huru mycket van tycker. Utan att erhålla större portioner, än små karlar, går det dock an för de storwuxaa, så länge de tära på sitt gamla hull; men när detta faller i brist af tillräcklig näring, blifwa de matta, tröttna af, blifwa marodörer eller sjukna in; då deremot de små karlarne hafwa mer än tillräckligt af sina portioner, ia (ill och med sälja en der af Mitt bröd till dem, fom hafwa en storlemmad kropp att underhälla. Härpå skall man haft exempel under den beklagliga