Om deremot de storwuxna karlarne, som stå i fremsta ledet, få en tredjedel mera bröd om dagen än de mindre, så hålla de ut; ty då få deras kroppar den näring, som swarar emot deras gröfre sammansättning. Näpveligen har någon gifwit aft på denna omständighet, åtminstone icke till efterråta telse I werkställigheten, ehuru ingen sanning år mera påtaglig. Örnen åter mera ån skaten, Fråkan eller korpen, Lejonet mer än Tigerkatten, Björnen mera än Warglon, Elefanten mera än Gasellen. Men om de i ett menageri bestås hwardera, icke efter sina naturers behof, utan alla lika mycket, skall man snart komma till det resultat, att Lejonet, Björnen och Elefanten äro wäl starka till en tid, men kunna ej i uthållighet jemföras med Tigerkatten, Warglon och oden. och för att blifwa inom samma slägte, stora hästar äro både starkare och äta mer än de små. Men för att stadna med jemförelsen mid sjelfwa krigsståndet, få känna rt af traditionen, att Nils Gyllenstjerna war få owanlig i fin styrka, att han kunde wrida ett sextumsspik kring sitt finger, samt sönderbryta en bösspipa; men derjemte att han hade en lika owanlig aps petit, ty han åt fom tolf man, innan han blef mått; dock kunde ban sedan likt örnen swälta i många dagar. Om en sådan karl skulle såsom soldat lefwat på hwad kronan wanligen bes står, skulle han säkert ide uthärdat många fälttåg, utan blifwit marodör, och fett fig om födan hwar helst han anträffat goda wisthus och källrar. Hwar upygifwer krigshistorien härdigare Hjeltar ån Carlarne, serdeles Carl den nionde, tionde och tolfte? Men de woro inga små nätta Kavaljerer, utan storwuxna Kämpar. Men å andra sidan lär ingen twifla, att de ju under sina fälttåg bestodo både sig sjelfwe och sina hästar frisk och dugtig förtäring. Och för att öfwergå till nyare tidens krigshistoria, är det wäl sant, att ingen warit härdigare än Napoleon och Desalx, som woro i den korta azelbreda stilen. Men icke mindre härdige och uthållige woro Kleber, Murat, Bernadotte, Ney och Rapp, hwilka, utrustade med en heroisk wext, förenade Södrens eld med Rordens kraft. Man kan således ite bestämdt uppgifwa, antingen storwurne eller små karlar längst uts härda strapatser, förrän det blifwer en krigslag, att de soldater, som stå i fremsta ledet och hafwa den bestämmelsen, att med fälld bajonet genombryta sin fiendes leder, få i alt en tres djedel mera underhåll än de små. Ty liksom det går mera åt till deras beklädnad och det wore löjligt, om Kronan ej wille besitå mera tyg til en stor ån til en liten karl, emedan rocken då skulle släppa wid medjan, långbyxorna mid knän, westen wid bröstet och strumporna wid was den, säsom en helt egen militärisk uniform, föga passande med wårt Rordiska klimat; få är det ock en orimlighet, lika bizarr inför själens öga, fom den förra wore det för kroppens, att Kronan ej består en storwuxen natur mera underhåll än en liten. Ty är det ide heller en lemplig uniform, att mindre karlar få bravera med en rod, fom ger broderkyss åt hålen, eler en wäst, fom skyler hälften af låren; få må man ot befinna, att en stor kropp tarfwar ej blott större beklädnad, utan äfwen större underhåll än en liten: och will man, såsom Fredrik den ende, bafwa kraftiga karlar I fin armk, få duger det ej att draga in på staten. Ty om den Hola steinske hästen åter mer ån Öländningen, få har det dock ide fallit någon Nation in, att för besparing upprätta ett på Öländningar ridande HQufars Regemente; ty nog skulle de wara qwicka och härdiga nog, att löpa, samt lära sig manegen, men när det kom an på att hugga in, skulle. anfallet fäkert misslyckas, med mindre Öländningen wore så dresserad och inriden, att han wisste sticka hufuudet mellan benen på första ledet, stöta omkull det andra med pannan och slå bakut emot det tredje, medan Husaren war occuperad med att lutande rida in genom äreporten och sedan fullborda segren emot de twå fremsta leden af den anfallna Corpsen. Det blefwe en ny taktik, nöjsammare att påse, ån Davids och Goliaths strid.