Måren kommer, upp ur gruset jordens hopp å nyo födt, stär i späda morgonljuset skimrande i grönt och rödt. Herrligt bredes öfwer landen Floras blomstertäcke ut, och till hjertat Westananden hwiskar: älska, lef och njut! Nordens sommargäster ställa nu sitt tåg från fjerran land, och en tröltad winge fälla segerstolt på nordlig strand. Samma swan, som nyss sågs flyta gungande i palmers skygd, skimrar nu rå krusad yta uti furens fosterbygd. Lärkan under sång och qwitter stiger i sin flygt mot skyn, och den glada fisken spritter lekande i wattubryn. Fjärilen kring blomstret kryssar petitmäterslik och yr, jollrar, fäster tusen kyssar på def barm — om ler och flyr. Wåren. (Jnsändt.) Allt uti naturen klädes i sin rika ungdomödrägt, hjertat widgar sig och glädes — kärlek andas hwarje flägt. Solen står på himlarunden, som en gyllne sköld i blått, liksom stolt, då hon i sunden ser den glans dess strålar fått; Som en mö till källan träder för att b:yta wid dess sirand en förgätmigej — och gläder sig åt fina kinders brand. Rosorna på flickans kinder rodna på sin hwita grund skönare når brydd hon binder kransar i den gröna lund. Om då, glad fom digten, gossen flörtar fram, fom skogens hind, tänder blygsamheten blossen på den brydda skönas find. Wåren så till jordens dalar lockar Kärleksguden ner: han i skogens sångljud talar, han i flickans blickar ler. — — 666— — —