J anledning ar det 1 Öthanget tU ICD 20 ds ÅLeya WetlstitgvorgvPosten iulserdg: Till Frågaren uti N:o 25 af samma Tidning. Oaktadt Frågaren får förklara fin djupasie tacksamhet för det werkligen upptyr sande oh grundliga swar (om man får lof att fela uppsatsen i nämnde Bihang fålun:da), fom å den framfrålda frågan erhållits; fan han dot ide underlåta att deröfwer göra en och annan anmärkning, under försäkran, att han hädanefter altid skall noggrant iakttaga ffyls digheten aft ide citera halfwa meningar, då han begagnar citater. Man förbigår gerna de obetydliga digressionerna från ämnet: att frågan fanffe blifwit framstäld för att winaa någon hemlig för sjelfva saken främmande afsigt; Vatt man lärer wara berättigad att tro, att frågaren ide är Prest, helst frågan innefattar äfwen en indirekt förebråelse emot frågarens i motsatt fall egne EmbetåbrSder ; samt att man ide fan finna, att frågan wittnar om något berömliat nit, fom man gerna wil tilltro wårt Prefterffap. Deremot wil frågaren hålla fig mid sjelfwa swaret, fom — hwem skulle trott det? — ligger just i slutet af den citerade S. af KyrfosLagen, hwilken frågaren fort affärdat med ett m. m. ; Skälet, hwarföre man får motwilleligen afhålla fig ifrån Nattwarden öfwer år och dag, hwilket dot Kyrkolagen i första delen af 11 Eapitlets 2 Y. förbjuder, år således samwetet; tv slutet af denna F. lyder ju få här: med mindre en wore fals len uti någon fåran Rättegång, att han derföre ej kunde, med godt samwete, härtill träda och tillåtas, eter och ens samwete wore af någon sådan anfäktning beswäradt, att det ej won re rådeligt släppa honom dertill, förrän han, genom bättre underwisning, föres til rätta igen. Således finnes uti samma 9. en befallning oh ett förbud i ett oh samma ämne! Hwar och en, som wore nog lättsinnig att ej tillbörligt wärdera Nattwarden, eller nog gudlös att till och mod förakta både def inrättning och ändamål, skulle således altid I slutet af samma f., ywarest Nattwardens begående år anbefaldt, finna ett smyghål att afhålla fig derifrån, derföre att samwetet wore befwäradt af någon Rättegång eler af någon anfäktning! Nej, Tit. Qefman, wi måste noggrannare underföka, innan wi skylla wår försumlighet, i hänseende till en så wigtig Religionsp igt som Nattwarden, på samwetet. Når Kyrkfoskagen författades, war det en wis afsigt, fom låg til grund hos Tagfriftas ren, hwarföre detta tilläga om samwetet skedde; ty det strider emot Nattwardens ändamål, att en menniska, som bår hot eller owänskap eller oförsonlighet i sitt hierta til någon broder (bwils fet, tywärr! få lätt fan uppkomma genom Rättegångar), skulle få hårtil tråda, emedan oförs fonlighet just år en last, fom går hwar och en oskicklig och owärdig tid Nattwardens begående. Detta har frågaren känt såsom en gifwen fanning redan ifrån barndomen och han twiflar icke, att ju de fleste med honom hofwa samma erfarenhet. På grund häraf war det också, som ej hela S, citerades, emedan det togs för afgjordt, aft hwar och en kände detta undantag. För att förekomma själawåda, stadgades det alltså, icke blott fom ett wilkor för den, fom befinner fig inwecklad i en sådan affär med fin nästa, hwilken lätt fan föranleda till bitterhet och fiends skap, att han skall afhålla fig ifrån Nattwarden; utan äfwen fom en pligt för Lås rarena i Församlingen att afhålla en fådan derifrån, om han oc sielf wore nog oförs ståndig att, oaktadt sitt oförsonliga hjerta, likwäl wilja bruka detta Sakrament. Men fom Lagstiftaren tillika förutsåg, att många, fom woro måne om brufet af fina Salighetsmedel, lätteligen skulle, emot fin wilja, funna bli inwecklade i sådana Rättegångar, fom funna förors saka bitterhet och fiendskap; få ålades det i 4 4. af Kyrfoskagens åberopade 11 Cap. Presterna, att icke förwäara sådane Nattwarden, få framt de, (såsom orden lyda) efe ter noga tilllfrågan och behörig underwisning, funna tryggeligen betys ge att de intet ondt hafwa emot deras wederparts perfon, utan lita på fin oskyldighet och goda sak, hwilken de, utan all wrede och håämde girighet, hemftälla Domarens rättwisa ompröfwande. Sådan är KyrkorLtas gens mening med det förhållande, då någons samwete antingen af en Rättegång är beswäradt, 2) Efter denna långa epistel, för hwars införande det kraftigaste skälet hämtats af det gamla