Anekdot. Då Stålarm jemte Riksrådet Sparre och flera utfördes på Linkönings torg att halsbugs gas för fin trohet emot Konung Stanislaus, såg han upp ät ett fenster hwarest många damer woro af nyfikenhet samlade. Han hälsade mycket artigt på dem oh fade: JFag har altid was rit det wackra könet tillgifwen, od om någon af Er går i förbön för mig hos Hans Maj:t, få skall jag wara hennes ödmjukaste tjenare i all min tid. Den ena damen fog honom på orden, oh knäföll för Konung Carl den g:de, fom låt fig beweka af hennes förbön, Men Stålarm fit ej weta af fin benådning förrän han fett fina wänners hufwud falla, iust i det ögonblick han sjelf skulle lägga hufwudet på stupestocken. Då förkunnades honom hans benådning. Wid denna oförmodade underrättelse wände han fig till menigheten och fade: Hwad ffola nu mia ne bortgångne winner säga, når de sakna mig i himlen; säkert skola de mena mig wara til helfwetet faren, efter jag ei följer dem efter. . J ett Åathalskt tidehwarf hade man, sedan Stålarm sluppit bilan, i stället låtit upps tända ett bål åt den kättaren, fom skämtade wid sådant tillfälle. Men nu blef Stålarm lys ligen frelst och sedermera befordrad till Lagman i Finnland. Det berättas, att den onämnda Damen skall hafwa påmint Stålarm om fitt löfte; men han skall hafwa förklarat, att det endast war hang raljeri. mA v