Den Widunderlige. (En saga.) Å (Fortsättning från Bihanget til N:o 3.) Men OÖrmens död blef Leopardens lif, fom genast sprang likt en hund, od läggonde sig i en buske, slekade fina får; — Som Leopardens andra filwarelse war likså sällsam och otrolig, som alla Gudarnas i Olympen oc Wallhall upprinnelse, tydåte wår Hjelte, att Leoparden skulle mål oc uns na förtjena en plats bland dessa Gudars antal; och tog honom derföre med fig såsom fin hund och portwaktare: hwarpå ban skyndade med fin resa, emedan han ide hade något förbud, ei beller beställt skjuts; men någon gång kunde han wäl, liksom det wore på en Gäsigifwaregård, taga in på ett och annat åskmoln, att hwila öfwer natten, och der åäskan dominerade såsom en Kronofogde eler Frelfe:Infpektor. Han: låg i molnet, fom på Eiderdun; men en gång sprakade det under bonom, fom når Greken hade släppt femsmällare i Turkens byror samt under def turban, och Turken börs jade ordwexla med fin profet, den han menade hade matt öfwer mångahanda riken och wälden, men hade intet att skaffa hwarken med hans byror eller turban. Wår Hjelte deremot war i owisshet, om det starka dundret fom från molnet, eller från honom sielf; men när han förnam, att det började blifwa hett under hans lekamen, få for han upp i mres desmode, och gjorde fådant wäsen i fin fång, fom war ett åskmoln, att den remnade midt i tu, få att han jemte åskwiggen damp neder på jorden. I fallet måste wår Hielte gifwa åskwiggen företrådet; ty den kom före, och wår Hjelte kom lufsandes bakefter, liksom Pajas, når han mil imitera Qars selin. Hwar kommer vu ifrån å frågade Tullfiskalen; och Naturforskaren flod redan i positur med fin lansett. Jag kappades med åskan, swarade wår Hjelte; men flid ide dit, fortfor ban, ty jag år ide fallen från Månen, såsom wissa Naturforskares problemer, utan jag kommer få direkte från Saturnus, fom en Legation8-Sefreter från fin defination, men wet, liksom han, litet eller intet om saken. Direkte från Saturnus? frågade Naturforffaren ; och önskade få följa med. Twå resande äfwentyrare göra snart opp parti; men Tullfiskalen wille göra beslag; men då wår Hielte antog Honom fom Kock under res fan, bilades twisten; dot fom Naturforskaren ej hade respenningar, pppade han fin förlägenhet, bwil: fen dock skingrades genom wår Hieltes förklaring, att Pengar dehöfdes blott, när man refer på den usla jorden. Nu gällde det att komma i wådret; Naturforskaren war temligen lätt; ty hela hans warelse bestod af fipktiga gissningar; men mår Tullfiskal mar mera realistisk; iv alla hang sickor mos ro fulla af Kronans mynt; dock tog wår Hielte dem i håret, och lyfte dem opp ungefär, som när Faust och Luxemburg gjorde sin sista resa; men til slut blef wår Hielte ledsen wid att slita så hårdt på Tullfiskalen: utan när han kom rakt öfwer ett stort Fiskläge, hwarest mycket lurendrejades, slapp han Tulffiskalen ned midt ibland alla fiskarne, fom i början. blefwo häpna, men omfider i den tanka, att det war sjelfwa Satan, slogo honom ihiel. Naturforskaren tog wår Hjelte emedlertid med fig; och berättade mycket om sin resa öfwer Afrika, samt lemnade bonom en hop artiga samlingar; hmwars öfwer Naturforskaren anmält gifwa ut en Bok, tryckt i en af Planeterne, emedan han fruktat def ins dragning i Censurens tidehwarf, om den skulle tryckas på iorden. När den Boken kommer en gång bit, får den nyfikna werlden weta mycket mer, än allt hwad denna gång blifwit berättadt. Sedan mår Hjelte med fin Naturforskare kommit till det ställe i rymden, der åskmolnet bade fått, få mar det likt ett flpitbart tjell, och fanns ide der; ide heller luftballongen med de twå gripörnarne; utan det gällde, att i romdens Ocean eftersdka dem, Då bade wåc Hielte nytta af Naturforskaren, fom med sina meteorologiska obserwationer kunde någorlunda gissa, åt hwilket håll luftbalongen flugit med fg.tgdann Det drol allt i wester efter winden; och på det Naturforskaren icke skulle blifwa trött,