derelt han er såsom Gudason, Hade warit odödlig. Nu beslöt Han aft ofwergiswa detta odepagliga ställe, och rymde derifrån, såsom mången annan äfwentyrare, i tanka att på en annan Planet göra bättre lycka. Han seglade med hwinande fart i sitt luftskepp, och kom till Planeten Benus, som är solen närmast belägen. När han tradde upp i Kungahuset, såg han äfwen der en Prinsessa; men hon war swart som en Negrinna, hennes ögon woro eldslågor; och bennes bildning liknade Gudinz nan Venus. Ha ha! tänkte han, bar jag fått frossa och tandwerk of mitt första giftermål; få må jag wäl blifwa botad derför, om jag kunde winna denna flickans kärlek. Han war ej fen att fria 3; od Gudar och Kungasöner få aldrig korgen, få wida ej eljest Politiken fan uppfinna några betånis ligheter. Nu mente wår Ojelte fig wara lycklig, och brölloppet firades med all högtidlighet. Men då sälhetens stund nalkades och han trädt i brudasängen, huru förskräckt och bedröfwad blef ban iCsfe, då han fann brudens natur het såsom en sjudande masugn; kysste han henne; fi! då fråfte det kring läpparne: råkade han hennes fot; ad! få war det, fom når man mill wärma sina fötter på en glödhet kakelugn; kortligen, brudgummen kunde slätt ide berga fig der; utan lemnade den trånan: de Negrinnan i fin saknad, til en lärdom för ala, att man måste uppsföka en brud efter fin natur od temperament, Nu wisste wår Hijelte icke hwart han skulle wända fig; men omsider tänkte han lift den förlorade sonen det wara bäsl, att försona fig med fin fader, Nu gick seglatsen för fig, oh kosan styrdes åt Olympen, der han wisste, att Gudinnan Venus skulle stå brud med Krigg:Guden Mars, fom hade jagat bort Guden Bulcan, och gifwit honom Masugnen Åtna i pension. Wår Hjelte tänkte göra dem något lusligt spralt, helst han wisste att äktenskap, grundade på brott, i långs den aldrig blifwa tydliga. — Han fånde oc, att Mars war käckare i förförelsen än i striden; ty eljest bade han mål ide wrålat fom tiotusen man, når han blef sårad; och wår Hjelte tänkte dessutom en gång för alla, att warna fruntimmerna från luften att älska Krigsknektar och Comedianter. Men til all olycka fom ban, liksom Gustaf den andre til Ebba Brahes bröllopp, för fent, ehuru han fis: kaledas sökte hielpa förlusten få godt han kunde; men ide wågade han, lift wår Nordiske Hielte, tas. ga bruden od dansa med henne opp i brudsängen med flöftar och fporrar, der hon af sorg oh Bus siaf af trötthet infomnade, Wi skola emedlertid framdeles få weta, huru saken aflopp. Huru mår Hielte seglade, lär ban dock misstagit sig om kosan; ty när han trodde sig hamna wid Olympens topp; få landsatte ban fig i ställe på några höga berg I Nya Hollands kust. Det landet är förs träffligt: i stället för Tulbetjenter emottages man af hafkörnar och fiskmåkar; och för Sfrigt år lansdet sådont det utgick ur skaparens hand, wål ouppodladt, men skönt, fruftbårande och pittoreskt. De, fom nalkas kusten med skepp, känna blott fuftlandet, omgifwit med en gördel af oöfwerstigliga berg, från hwilkas klyftor nedforsa de wåldsammaste floder; men wår Hiellte möttes ite af sådana hins. der; utan från bergsspelsen steg han ned i det inre af landet, fom i skönhet öfwerträffar Italien od Grekland. Man tror, att det är obebodt; men långt in i landet träffade wår Hjelte ett folk, större, starkare och skönare, än någon känd Nation i werlden. De bo i tålt, och irra omkring med sina biordar, liksom de fordne Nomader, som de Heliga Urkunderne omtala. Här fann wår Hjelte delt andra träd, blommor, frukter och äfwen diur, än på något annat ställe både i denna Planet, och de öfriga han besökt. Men wår Hijelte mar ingen Historicus eder Naturkännare, få att den lärda werlden deraf har ingen nytta. Dot omtalade ban ett tråd, få fort, att def krona gömde fig i Mys: arna, od fpridde fina grenar en mil i omkretö; det utgjorde ett eget Rike för ett slags apor; fom lift almogen, båda fig wid fina fåders fed med orpgglig ståndaktighet. Mammutsdiuret, hwaraf bensrangel skola finnas wid Jshafwet, irrar der omkring i stora bjordar, det har tryne som ett swin, men år större ån elefanten, och def uppsyn injagar fasa. Jspnnerhet wäckte det wår Hieltes upps: märksamhet, att i skogarne finnes ett slags roffoglar, som lempligen kunna kallas gripörnar, och som åro få flora, att: wår Hjelte lärde dem tid att siyra hans luftbalong, på det han ide: förmycket skulle bero af wind oh wäderlek. Som han dessutom willee icke mera fegla tid fremmande Planeter, war det naturligt, att han med desse gripörnar kunde flyra om Söderhafwet twärtöfwer Africas obekanta länder, tid Medelhafwet, för att komma til Olympen, der Jupiter har fin Hofhållning. När wår. Hielte kom öfwer Madagaskar, slog han och hans örnar ned der; men han hade nog att sköta för att temperera fina gripörnar, ty de började att hålla jagt bland menniskorna, hwilka lä-a härstamma från Lilleputternas land. Gripörnarne togo en menniska i hwar klo, och begålwo fig dermed i: hdiz den; det war ingen wacker fång man då sick höra i luften, men fom wår Hielte hade tömmar på fina gripörnar, måfte de flå ned igen, utan att hafwa dödat fina rof. Emedlertid blef en star före skräckelse bland folket, hwilka trodde han war Påfwen sielf, fom med ame fina Jesuiter wille föra dem tid himlen, emedan Jesuiterne stolat å Madagaskar hafwa böriat fitt omwändelsewerk. Han