nm gg Fetdo MISTA foax war Pelte Ittaad alt BOTA lyda i werlden; helst ingens ting stan nåst penningen wara få rekommenderande, föm en for och wördig näsa. Han begaf sig nu i rak segling til Planeten Saturnus, med hwilken Han fåsom Jupiters Son räknade fig i slägt. Wi böra då weta, att Planeterne äro stora ofantliga djur, hwilka röra fig i rymden, fastän de ide bafwa bmwarfen armar eller ben, Men om de för öfrigt ide Hade en inwertes lefwande ma: relse låter det fig ide förklara, huru de funna producera en organiff natur. Saturnus hade warit en Gud; men öfwerwunnen, störtad ifrån thronen af sin son, hade han blifwit Planet, ett i den omätliga rymden, likt Hwalfisken uti Jsbafwet, kringfeglande djur; liksom Skalden diktar, att Solen år en fallen Engel, Jdscen är icke få oäfwen, efter der skall wara temligen hett i solen, och wi mes ta, att de fallnna Englarna skola lefwa i en temperatur, fom öfwergår det kokheta wattnets. Unnor: lunda är dock förhållandet med Satuenus, hwilken är så aflägsen från Solen, att många jordiska r åtgå, ianan den hunnit en enda gång göra fin promenad kring Solen, Deraf är en följd, dels att menniskorna der blifwa efter wår tideräfning ganska gamla, dels oc att deras natur år ganska kall, trög och flegmatist. Ett sådant klimat kunde ock wara lempligt att tämja wår Hieltes deta obändiga natur. Kortligen, man talar om klimatet på Spitsbergen, Grönland, Jsland, Nowa Sembla, eller på Eldslandet; men det är sannerligen ett ljufligt klimat i jemförelse med klimatet på Saturnus, Det är wäl sant, att på dessa orter har man 6 månaders natt ; men i anseende tid Sas turni aflägsenhet från Solen herrskar derslädes ewinnerligen ett sådant mörker, som i grafwen, och dessutom en sådan köld, att, om en Lapp kom dit, ja till och med en Hwalsisk från Jshafwet, skulle de genast slelna til en isklump, på samma fått fom Lotts busltru till en saltsiod. Men mår Buda fon kunde tåla både ondt od godt; wisst tyckte ban, att en ifande köld genomfor hans ådror; men def gudanatur mar odöolig, od kuade fördraga all förändcing; det beswärligaste war för donom, att trafwa omfring i mörkret ; men i anseende ill sutt urfprung från ljuset, strålade han fom en Iygs mask och spridde derigenom en Karbet omkring fig såsom en gloria, pwilken i början war beswärlig för Saturni inwdånare. Wår Hielte anlände til bufwudsladen, der husen äro i allmänhet så höga som Alperna, och det Kongl. Slottet som Kimborassa. Menniskorna äro wexta i proportion derefr ter. Hufwudet är få sloct, fom en ättekulle, fötterna fom en stor flup, och fingrarne fom båtmas fler, samt alla andra leinmar i samma förbidande. Wår Hielte inträdde i det Kongl. Slottet, och då han anmälte, att han war Jupiters Son, blef han med all förekommande ar ighet emottagen. Jsynaerhet blef han med ad uopmärksamhet undfägnad of Prinsessan, hwars hy, händer och hals moro hwita såsom snön; oh hennes såsom twenne flora. glober hwälfda bröst, ingåfwo honom en känsla, hwilken ide flår att beskcifwa. Hennes ögon woro himmelsbiå; men ingen känsla eldade dem, då bon h vålfde dem omkring. Håret, fom war of Nordisk färg, fladdrade omkring barmen; och iom hennes kjoxtlar woro korta, wisade fig hennes wador vå ett fördelaktigt fått. Wår Hielte blef intagen af en wåldsam passion; men då ban wille tepcka en fyss vå hennes läppar, blef ban med ad wärdighet afwisad, under förklarlng, att ingen man bittids hade wågat nalkas henne med fås dan dristighet Han ursäktade fig med den anmärkning, att i hennes frändes, Jupiters hof, hörde kyssar och omfamning til nensa secuada Prinsessan låt förslå, att en sådan ynnest skulle hon al: drig bewisa någon, förrån han blef hennes äkta man. Detta ingaf mår Hjelte den föresatsen att forum: ligen fria til henne; hwilket lockades få wäl, att han fid ej blott flickan, utan äfwen halfwa plane ten i bemgift. När nu brölloppet firades, råkade dock wår Hjelte i förlägenhet, ide just för det att bruden war större än brudgummen; ty alla af Gudastam funna antaga slörre eller mindre fis gur: det flod i bans malt att göra fig både stor och liten; men bröllopsnatten warade efter wår ti deräkning wi fulla fer weckor, i anseende til årets längd å denna Planet. Wår Hjelte sof och waknade, och jäspade och sausade, och sof igen; men ändå wille ej morgonen komma; han kallade på fin brud, men bon sof fom en sten och snark, fom. når åskan går i Aöpssinien. Nalkades hban:bens ne, få mar hennes kropp fom snön; hennes figur mar såsom bade sen warit tillbuggen af ett isberg; ban fick ett slags frossa hwar gång hans fot fom att röra wid den täcka bruden, Änteligen uppmatnade hon wid morgonstunden; od han lät henne förslå, ott hennes flåndaftigbet att afwisa furtifö rers smekningar kunde hos henne ej kadas dygd, då hennes natur war så koll och frånsiötande. En häftig äktenskapsträta uppkom, men fom slutligen bilades med kärunga smekningar. Men de olika temperamenterna passade ide; ty Yrinsessan smälte bort, såsom ett isslycke, hwilket bestrålas af solen; och wår Hjelte tyckte fig siunna i det kalla Jshafwet, få att han, för att ei omkomma i syndafloden, måtte göra ett hopp ur fången: med kläderna under armen, Nu låg bruden der, upplöst i en mat: tenmassa; oh wår Hjelte hade blifvit få förkyld om. magen, att han utan twifwel hade omfommit.