Den Widunderlige. (En saga.) CCFortsättning från Bihanget till N:o 3.) Emedlertid tänkte wår Hjelte, att det ej war wärdt taga i land någorstädes, så länge han ännu hade något förlag of snus till sin näsa. Men olpckligtwis skedde nattetid uppror i asken; ty, sedan alla näsorna kommit underfund, huru mycken snus fanns om bord, giotde desamma conklufion, fom tet Franska och de Amerikanska folkslagen, att ide ståndsprerogatifwer om monopolier böra äga rum; och fom det war ortmligt, att den ena näsan skulle hafwa allt i öfwerflöd, men de öfriga af tyna i brist; få grepo be fig an, slogo ihjel wår Hieltes näsa, förklarade näsan i aft, i fall hon fom till lif igen, afsatte den och dess slägt från fin Konungsliga mwärdigbet, och slogo al dess egendom, snusen, under fig, såsom Rationalgods. Wår Hjelte blef wäl grufligen förtretad öfwer de upps roriska näsorna, när han erfor, att hans näsa war ihjelslagen; men sedan näsorna i ordentlig Nas tionalförsamling erbjudit den ypperste bland dem att intaga den afgångnas ställe, få kände Han fig tillfredsställd, helst allmänna opinionen försäkrade, att, om näsan ej war af få förnäm börd, få bade den dock förträffligare egenskaper of naturen, Hår war nu ingen annan hielp; ott gå näselös, det är att wara ärelös; åtminslone må man kalla den, fom år utan näsa, likså olpalig, fom den Nation, hwilken år utan Styrelse. Han tog näsan på fig, och lät instollera den på allt högtidligt fått, med snusande, snytande och nysande. Wid hwart nysande bugade sig alla näsor, såsom blifwande Hofmän; men bugningen skedde dock i sned direktion på de höglärdas wis. Men i den nya näsan bodde en despotisk natur. Den bade ej blott begår efter snus, oc åstadkom derwid samma oordning, fom när för mycket åtgår mid Hofhålning, utan hade ock ett krigiskt lyrine, och slog tid den ena näsan efter den andra, få att det mar ömkligt att påse, ty den ena blödde wärre ån den andra; men sjelf iycktes bon wara fmidd af iern och stål. — Länge tålte wår Hjelte ett sådant lefwerne; men sedon han fofmit, waknade han en morgon, wid ett grufligt tyranni, som den despotiska näsan gjorde; då blef han så ond, att han tog i fin wrede få hårdt om näsan, att den lossnade, hwarpå han kastade den i Oceanen, — Nu fann Hielten fig rätt wäl; ty han beswärades ej of någon nasa; men alla yrkade wid fina uppmåktnin: gar, att ban lika litet kunde undwara en näsa, fom Folken en Regent och Bien fin Vise. Defu: tom, fom de kände, att han ämnade på en of Planeterne uppsöka en Brud, mar det ej annat at! tänka på, än att få korgen, om han wid frieriet presenterade fig näselös; hwarjemte det wore att a att den tillkommande Bruden nog fule förstå att tukta, moderera och tämja en obändig Detta war ej så illa räsonneradt; wår Hjelte beslöt att wälja en näsa, fom bade en i merls den wäl tält karakter, att ej göra något ondt eller buller och wäsen af fig, fastän hon icke heller gjord: något godt. Denna nåfa hedrades med alla en sior mans företräden oc bederstecken, och trodde att desse werkligen bewiunade hennes wärde och slorhet. Så menade ock Publiken, som dömmer efter skenet och det yttre usseendet. Denna näsa war ock af det Moderata parliet, fom lempar fig efter tid oh omr ständig heter, När andra näsor mile hafwa fig en pris, tog hon oc; togo ej de, brydde hon fig ei heller derom; så snart de andra näsorna nyste, få nyste hon 3 war det på modet att snusa, fi! få snusade hon; men om det war goda tonen att ide snusa, fit då tyckte Hon det. wara en ful sed att snusa; och aldrig wågade denna moderata näsa nysa, utan på befallning, åtminstone icke utan efter: döme; till och med war hon så benägen att sig conformera med det rådande tänkesättet, att hon icke ens wågade snyta fig, förrän andra sillsade henne derom, och bon förstod knappt attt snyta fig sjelf, utan en Jacobin åtog sig en gång det beswåret, och det med sådant eftertpck, ott näsan skulle hafwa uppgiswit ett högt flrid, om bon ide, liksom fisken, bade saknat organet,