RE ett få starkt buller uppkommer, att de skulle blifwa döfwa, om de hade andra, än ?Men, inwände Naturforskaren, få månge wise män, som funnits i werlden, funna de bafs wa sådana dåraktiga upptåg? Ty wärr förhåder det fig få, swarade Kant: ty trätgirigheten hos de Lärde swarar mot äregirigheten hos Krigaren, och penningegirigheten hos Handelsmannen. Den Lärde år lika få angelägen att winna i en lärd dispute, fom Fältherren i en batalj eder Köpmannen i en handel. De åberopa ständigt sanningen, men den bekpmra de sig ei mera om, än Juristerna om rättwisan, som de studera på att wränga och förwända. — Derföre finnas aldrig få många fos fister och sceptici fom bland de Lärde, änskönt deras fall år att utforska och förswara sanningen; derföre sinnas ej heller så månge bedragare och förtryckare, som ibland Jurister, änskönt deras kall är, att dela allom rätt, samt förswara den förtryckte och wärnlöse, enkor och faderlösa emot egennyts tige wåldswerkare, tilade Kant. Men, fortfor Naturforskaren, du war sielf en stor man i det lärda samhället: Kan du då säga om dig sjelf, alt du aldrig sökt sanningen? Wisserligen, swarade Kant, har jag mera sökt än funnit sanningen, men alla Lärda hafwa icke haft mitt nit för det goda, sanna och rätta. Fichte och Schelling hafwa, isynnerhet den förre, trott sig finna sanningen på ett fått, fom endast tillbör Gus domen sjelf. Jag war mera blygsam; men desse hafwa lifsom du, stigit opp på den siora muren, som slutar werlden, och welat titta utom den. Min forskning war ett non Plus ultra i tankens werld; högre kunde man ej komma, få långe man war omfluten af finnlighetens gräns; jag år inom det literåra området, hwad Napoleon war inom. det militåriffa och politiska; men wårt wälde warade blott 20 år i dårars och broteslmgars werld. Man fan om oss säga, hwad Thomas fade om Car: tesius, att han liknade desse dethroniserade Regenter, hwilka på ruinerna of fitt wålde likwäl spnas wara födda att beherrska menniskorna. Man wil ständigt hafwa något nytt i den literära mågen; och det är mindre menniskoslägtet sjelf, ån en Leipgiger-MWeffa, fom ffapar nya systemer, hwilka efs ter naturens gång blott borde uppslå hwart sekel, men intränga sig hwart årtionde. Men, inwände Naturforskaren, detta kan icke tillempas på den store Linne, hwars system år ännu herrskande. Det är en saf, hwarom jag ej will pttra mig, iaföll Kant; ty Naturkunnigheten war ej min sak; men jag will presentera dig för honom: Här har jag äran, fortfor Kant, presentera Naturforskaren N. N., som brinner af längtan att få göra bekantskap med en få utmärkt Lärd oc uppfinnare i fin wetenskap. Det fågnar mig, swarade Linne, att göra bekantskap med en man, fom direkte kommer från en werld, hwars 3:ne Naturriken få glädde mig, och ännu dagligen sysslosätta mitt minne oh eftertanka. Det år för mig en få mycket sensiblare fägnad, att få träffa Sweriges Linne, swarade Naturforskaren, fom min Herres system är det enda af alla både wetenskapliga oc politiska, hwilket nyhetsandan på jorden ej förmått fwerändakasta. — Det smickrar mig, swarade Linns, att man ännu bar förtroende för mitt system. Jag wil ej säga förtroende, swarade Naturforskaren; men nödwåndigheten twingar de Lärde, efter de ej funna fåtta ett bättre, eller få godt i stälet. En heder för de Lärda, inwände Linne, år, att detta skål får gälla; ty det torde ide gälla i den politiska werlden. Ty om Napoleon ide bade blifwit flörtad förrån man fatt ett bättre eller likså godt system i slälle för hans, torde denne Hjeltes wälde ide få hastigt upphört. Jag bör både Kant od Er berömma denne Despot, men Er öfwertygelse år ide den allmänna meningen på jors den. — Det wore, fade Linne, tilläfwentprs förmätet ok mig att dömma i politiska ärender; dessutom farligt i anseende til de många småädeskrifter mot Napoleon, fom här wanka omfring, od bafwa erhållit en od annan Beföfarespoft med nog myden myndighet öfwer wår allmänna säkerhet härstädes. Men jag wil ej betrakta Napoleon hwarken fom Hjelte eller Statsman, uton endaft få fom Wetenskapers oh Konsters beflyddare. Hwar han fann en utmärkt Lärd, Wetenskapsman, eller Konstnär, genast befordrade och uppmuntrade ban Honom. Nu är förhållandet annorlunda ; fnil: lets oh ialangerna8 tid är förbi; fabaler, intriger, egennytia, förföljelfe, anehögfärd, superstilion och hierarki bafwa återtagit sitt wälde; kortligen: med Napolevns fad gic menniskoslägtet tres hundrade år baflånges,?