såå 2 Sd a 0 i 1 ige —— NGVi Ivili orgiitti, UY sp retom den Widunderlige, oh flög bort med swärdet, och gömde det i fin jungfrubur. Nu äro mi begge utan swärd, fade mår Hjelte; låtom of täfla om wätdet i enwiges kamp; men Oden flydde ; då blef en förnyad häftig och långwaria strid med bemälte Nordiske Kungar och kämpar: Thor, Rolf, Harald och Ragnar föllo 5 Starkodder, Angantyr och Fritbiof gömde fig; tusendetals kämpar blefwo af den Widunderlige slörtade utanför kämpasalen i djupet, derifrån strän och jemmer hördes, då Oden kom ridandes på Fenrisulfwen i fullt sporrstreck, ikladd darnesk af sköldpadd, och hjelm af diamant, sköld af Jättars bufwudskål, swärd af osläcklig eld och pilar af odödlig smärta. Fenrisulfs wens gap war eldsprutande fom Ätnas krater; och han rusade på den Widunderlige, för att med ens sluka honom och göra slut på striden. Men wår Hjelte wek ej undan, utan gick dem på lifwet, stötte sin arm ned i Ulfwens gar, od hållande fast i hans inelfwor, wände ut och in på honom i ett ögonblick, få att lågan fläcktes i Ulfwens inre natur; hwarpå han kastade honom ut att sofwa till Domedag; men Oden bann ej att bruka hwarken swärd eler pilar; ty wår Hjelte tryckte honom emot sitt bröst, och skulle hafwa krossat honom ihjel, om han ej warit beskyddad af sitt harnesk, sin hjelm och sköld. Nu störtade Starkodder och Holger Dansk ned al kraft på den Widunderlige, fom ej wågade släppa Oden, för att ite såras med hans swärd af osläcklig eld, och hang pilar af odddlig fmårta, Långe utbårdade den Widunderlige slagen of Starkodders tip par ormar, hwilka ommers lade basligt fom ljungeld och åskdunder; men når Holger Tansk slog honom ett flag med fin klubba öfwer hiessan, få höll han på att knäla, och ropade: det blir mig mörkt för Ögat ; men rasande af wrede, slog han med den högra banden til Holger Danst, under det ban höll Oden fast med mens stra handen om lifwet, och sparkade bakut emot Star kodder med högra foten; och det med sådan kraft och raseri, att Holger Dansk oh Starkodder på en gång störtade baklänges utur Wallhall i diupet, hwarest hertskade nattens mörker, endast emellanåt upplyft af swärdens blixtrar. Hjelp Oden! skrek Holger Danst; ty jag blir pr i hufwudet, oh flår mig ihjel, om jag nånsin hinner bottnen; ty jag faller tungt fom en Hippa. Hjelp dig sielf, swarade Oden, eller häng fast på Starkz. odders armar; ty de äro hans wingar; hwarpå Starkodder tog Holger om lifwet, och wistande med de andre fem armarne flög upp tid Odens forpar, fom futto på ett berg och betraktade striden. Hur månne det går i dag, frågade Starkodder den korpen, (om begrundar det tillkommande? Fals ler Oden eller den Widunderlige? — De falla ingendera i denna flriden, swarade korpen, och i dets lamma foh Midgårdsormen rullande: ty Oden hade släppt honom 158 och öppnat den lås, som fäst hufwud och swans tillsammans, och hwartill endast Oden hade den underbara kraftens nyckel. När Oden sick se Midgårdsormen komma, sade ban til den Widunderlige: släpp, och förta dig uts före ! eljeft åter ban dig lifslefwande upp: nej! swarade mår Hjelte; jag fruftar mindre detta wids under, än ditt swärd och dina pilar ; låtom of bellre begge strida mot detta fasans djur och naturens skräck! Men redan bade Midgårdsormen swept sig fring Oden och den Widunderlige, redan tryckte han till för att krossa deras ben. Håll, fade Oden, jag fsläppte dig lös, för det du skulle döda min fiende, fom flrider om waldet i Wallhall; men du år en förrädare; du will äfwen förkrossa mig? Bättre år, swarade Ormen, att bwila i Wallholl i gylne salor, ån att ewinnerligen frysa på bafwets djup, och aldrig funna skilja hwarken natt eller dag. Nej! fade Oden, ditt wäldes tid år ån ej kommen, få flår skrifwit i dets bot, få hwiskade mig korpen, då jag tog min tilflykt tid dig. — Mitt wäldes tid är fon men, ropade Ormen, och klämde til med fådan kraft, att hans längd och ljoclek blef till Hålften sörminskad, hwarwid Oden swimmade, men den Widunderlige spände ut ale fina lemmer och inelfwor, såsom en blåsbelg, för att ide krossas. XBafna upp Oden! fade wår Hjels te, innan Ormen uttänjt sina ringar och ännu en gång dragit dem somman. Gif mig ditt swärd af osläcklig eld, ftjut med dina pilar of odödlig smärsa; få stall Ormen fly och wåndas til cwig tid. Derpå tog wår Hjelte swärdet, och en ofläcklig eld gjöt sig in i ormens kött och blod; oh Oden sköt en Pi i Ormens gap; få att en odödlig smärta brände hans inelswor: derpå trampade den Widunderlige den ryslige Örmen under fina fötter, få att etter gick ut of hans gap: han klämde Ors uten emellan fina händer, få att def blodröda färg blef bwit, och han sönderbet Ormens hufwud mellan fina tänder; derpå kunde Ormen ej trycka dem längre, utan föll och wåndades; men wår Hjelte tog Odens swärd, och bögg Midgårdsormen lwärtaf, och kastade stumparne i djupet, der Or men på ett årtusen åter sammonwexer, men i fraft och mod förswagad. Nu, wålan! fade Oden, wi hafwa narit i en bård firid, sädan fom jag förr oldrig Haft, och fom aldrig stal komma, förrän Fenrisulfwen oc Midgårdsorwen, och alla bundna naturkrafter slivra Ifa, för afrt flura mitt måde A Sdåtkokrörmen, OM alla bu