ÅÅ, ldelt en tuluk, IG att buken werte; men då ban sade, att mjödet smokade fom hafswatten, fmä dade honom Loke, som afwen war kommen att rågon tid gästa i Wallhall; hwarpå wår Hjelte drack, så att det nästan sönk till bottnen af hornet; sedan sprutade han Hela drycken på Loke och alla Bits dar I Wallball, få att de alla fule hafwa omkommit i ssnöd, om de icke hade simmat tid ett högt berg. Wattnet störtade sedan i hafwet, och Gudarne togo löfte af wår Hjelte, att han aldrig skulle dricka i deras la är Hilte påminte, Huru Oden uppmanat Honom att kämpa med Gudar eller Hjeltar i Wallhall. Genast utsågs Asfathor att möta honom i kompen. Hwad, fade wår Hjelte, du kommer med jernhandskar och hammare; bar du ide hånder, fom duga: hwarpå Thor slog honom öfwer kinden med jernhandsken, få att bloden frusade ut, Du slår som en karl, sade wår Hielte; det skall du få erfara, swarade Thor, och slog honom med sin hammare så kraftigt i pannan, att wår Hjelte stall ännu i dag bära märke efter slaget. Nu uppgaf Loke ett gällt skratt, och fade: det år en twacs fer Gudason, som fått brännmärke i pannan. Det blixtrade mig för ögonen, fade wår Hjelte, lik: Tom når du för åskans wagn; men ingalunda faller. jag för slaget; dock råd mig din jernhand, starke Thor! och Hål mig uppe, medan jag sansar mig något. Thor räckte honom den högra handen, med jernhandsken uppå, och höl fin Mjolner i den wensira; hwarpå wår Hjelte drog Thor till fig, och ryckte hammacen ifrån honom. Du höll ej fast i det swärd fom ödet gifwit dig, sade Oden; men tag det tilbaka! Hwarpå Thor gick wår Hjelte på lifwet. Då slog wår Hjelte til Thor öfwer ars Ten med fin arm; ty bammaren nändes ban ej brufa: få att Thor föll tid marken, hwarwid ett sådant brak skokade Wallhall, att menniskorna på jorden trodde werldens sista dag wara inne, Ders på lyfte han Thor upp med den ena nåfmen, men råkade att framma något hårdt derwid, få att iernhandsken werte tillsamman med Thors hand; men Thor bet tänder och teg. Nu wille Thor flus ta striden; nej! wänta min Gosse! sade wår Hielte; du gaf mig ett slag med Mjolner, som wärker ännu; nu wil jag gifwa dig en panneknäpp; men afta dig, att den ei tager lika hårdt fom din Hammare; hwarpå han fnåppte Thor för pannan, få att han föl baklänges; men reste fig åter upp, då på pannan syntes en swulnad, stor och grön fom en af Odens bögar wid gamla Ups sala, eller fom Kungshögen wid Absalons uråldriga ÄrtesBifloppszfåte. De twå kämparne, sade Loke, hafwa wisst warit med att skapa högländerne i Skottland och Alpiska bergen, samt fjelltrakten i Norge; ty Thor skapar bäst dalar, och den widunderlige Gudasonen skapar bäst höjder; det kunnen J fe, församlade Gudar och Kampar! når J betrakten Thors och Gudasonens pannor. Men du, oförskämde Ordgjutare! swarade wår Hielte, duger bäst, att stapa smädeord, och träden på jorden; hwarpå han krammade Thors hammare i ena ändan fpitfig fom ett spjut, och i den andra trubbig fom ett spikhufwud od slungade den igenom Lokes buk, få att den blef sittande fast, hwarwid Loke fick en bukflen, föga olik den, fom beswärade wår namnkunnige Rudbeck, och hwilken lyktades med en förfärlig utsot, fom få misshagade de til gästobud församlade Gudarne, att de kastade Loke neder från Wallhal, sådan Han fatt der i en krok. Nu skolen J bliswa wänner, fade Oden tid Thor och Gudasonen, sedan uppwiglaren är hädan; godt! sade wår Hielte, men mitt märke i pannan upps hör aldrig; men Thors swulnad förswinner småningom; det år font, swarade Thor, men aldrig Fan jag taga min jernhandsk af? Lika mydet, fade wår Hjelte, den beswärar dig något, når du mill gantes med qwinnor; ty de tåla icke, att mamen tager för hårdt; nu är du dock wensterhänd som döden; och dröjer jag längre ibland Er, så blifwer Wallhall förwandladt till ett inwalldhus; dock wilja wi gifwa hwarandra en försoningskyss. Mig synes likwäl, att din ansigtsbildning är något plump; din ranna är flat och bred, som på en Urore, och hela ansigtet rundt och pussfäftadt-som en rofwa; fe på mig! jag har en Grekisk ansigtsbildning; hwarpå Hjelten tog Thor med begge händerne om hans breda ansigte och tryckte det långlagdt, under det ban wänskapligen kysste honom; derwid blef likwäl hakan så lång, att wår Hielte tilstyrkte Thor att uppkalla den efter fin förlorade Mjolner. Nu fan du, fortfor wår Hjelte, låta skägget wexa, och når du swärjer wid din Mjolner, taga dig om hakan. Desslikes tan du slå tid din owän, liksom boden, med hufwudet, och skulle det beswära dig, få fan du rått lefwa i fred. Han smädar den öfwerwundne, utropade Thor; min Miolner år förlorad, min högra hand krossad; finnes ingen af Nordens bit upptagne kämpar, fom kan häms nas Nordens Gudars förnedring! Strar framträdde Starkodder med fina try par armar, och slog swärdet mot fin sköld, få att det blixtrade öfwer hela Wallhall. Du är just min man, sade wår Hielte; du har något att förlora; ty blifwer du lemmalytt på de fyra armarna, få har du dot twå igen, Derpå fmattrade det, fom når en Batoljon afskjurer fina salwor: de 6 armarne woro i befiåne dig werksamhet. Når wår Hjelte stulle förswara fia för det ena slaget. stirar fick ban ot vatt os