UAR ÅNDGA 2D22 D 11 ER gen war Pilten få storäten, att han plågade åta upp sina bjordar, sädang tom de gingo PÅ marter då han merendels skylade på rofdjuren. Slutligen blef han dock röjd, då ban satt i en grotta och höll sin måltid. Men ingen wågade aga: bonom; ty: han: war: få saark, att ban kunde slå fin flata hand. emot: ett marmorberg, få att märket efter handen syntes, såsom det hade warit tryckt i war; man fruktade såled s att iniåta fig, i handgemäng med bonom. Men sedan klagomålen blifwit ans mälda för Jupiter, blef ban förwisst till: trakterne fring berget Atlas på Afrikanska kustken; der Han skude lära fig att lefwa wid tarflig föda. Bär giorde Pilten många ystra upptåg; det nöjsammaste tidsfördrif han hade, war att: gå tid. floderna och bada; Ått strida med krokodilen, war honom ett fö ga farligt nöje; ty frokodilens tänder sargade honom ej mer än klippan; men när han slog till fros: kodilen med knuten nafwe, så krossades dess förfärliga skal, och dånade då, som ett åskeslag. Flods: hästen, som har Elefantens slorlek, släpade han: opp på stranden, och då han. tagit: honom i ena bes net, samt swängt några: gånger Om; kastade han honom: med sådan fart i luften, att flodhästen flög såsom en boll: öfwer berget ÄÅtlas, och föl ej ner förrän i Medelhafwet. En: gång sick Pllten hosta; men ljudet deraf bortskrärnde både fyrfota djur, foglar och fiskar; menniskorna på en stor widd der: omtring blefwo döfwa, och. sselfwa bergen: remnade wid hostans starka ljud. En annan gång stod han på spetsen af Atlas, och ropade så högt, att ekot hördes öfwer all werlden, och att alla Lejons rptande nedipstades öfwer Hela Afriko. Sjelfwa Jupiter hade i Olympen uppwaknat wid det starka genljudet i Olympens romliga salar, och sände Mercurius dit, derifrän ljudet kom, då Mercurius erfor: det wara Jupit s3 egen Son. Mercurius fann, att en så kraftfull yngling: ej borde: förwildas i Afrikas öknar, utan tog honom. med fig, för att. få en finare bildning i Gudarnas hof. När han trädde in, blef sjelfwa SKrigs:Suden: bäpen, och mente det mar en awarlefwa af de fordne Jättarne, som bestormat Olym pen: men Jupiter presenterade honom fåsom sin Son, då. Juno lofwade förgäta det framfarna, samt wårda Gossen, såsom fin: egen. Han war dot ide god att dragas med; när han war törstig, så drack han så mycken nektar, att Damerna: fingo intet ;, war han. Hungrig, ffafas de han de sköna tråden, fom endast tillhörde Jupiter od hans Gemål, oh åt så mycken frukt, fom fans på dem. Han blef ock förälskad i den sköna Benus, och menande sig wara likaså berättigad fom Mars; gaf han Kigs:Guden en Sr fil, få att: Krigs: Guden wrålade, och Benus swimmade. Når Jupiter förmanade honom, att han på: ett finare fått skulle bemöta der wackra könet, od med en handtryckning eller en wänskaplig kyss bereda fig: def: ynnest, werkställde han denna förmaning: gans: fra illa. Då han: gaf Benus en: handtryckning, gick blodet ut genom fingrarne, och benen blefwo krossade, så att Gudarnas Lifmedikus med möda kunde återställa henne. Han fick sedan aldrig trycka hennes hand; men såg, att Mars: en. gång. trampade Winu på foten, få att Bulcan ej skulle blifa wa det. warse. Strax wille Ynglingen imitera: denna kurtis; men trampade så hårdt, att stortån krossades, och Gudinnan: haltade en lång tid: Han wille försona sig med henne; och skulle i förfos: ningsslunden gifwa henne en kyss, hwilken han: tog med sådant eflertryck, att tvenne tänder föllo henne ur munnen. Skönhetsgudinnan fick nu skaffa fig. löständer, hwilket så förorgade Gudarne, att Fupiter förwiste fin: for ifrån: Olympen, och botade att: slå bonom ibjel med åskan, om han nås gonsin wisade sig för hans ögon. Lappri! Gubbe lille! swarade den nåswise Pojken, din åska fas dar mig ej mer, än en Loppas bett, då Jupiter i sin wrede slungade sju åskwiggar emot honom, bwilka fwedde bang hår; men Poiken kastade dem lilbaka möt: Gubben med sådan kraft, att Gubben damp boklänges i stolen, och tappade kogret, Der: åöstwiggarne lågo. DÅ reste fig ala Gudarne, och hotode att med samlad kraft angripa pnglingen, om han icke genast packade sig undan; Venus drog hbonom i håret, Diana stack bonom med nålar, Minerva slog honom i anfigtet med fin Egid och LÅÄ-fedoms-Buden fom med sin lansett, 18: att ynglingen fann rådligast att retirera; ty han blygdes. Wår Hjelte hade läst i Tidningarne, som höllos i Olympen, att i Norden fanns ett Hof, kalladt Wallhall, der Oden emottog alla fämpar, som serdeles utmärkt sig, och han beslöt således att begifwa sig dit. Här blef wår Hielte wäl emottagen; men då han tiäfrågades, hwarföre han ej medförde wapen, swarade han, att han icke behöfde några; Jupiters Son: blef anmodad att sätta sig upp bredwid Asathor, samt att äta af den sköna galten. Wår hjelte hade gjort lång resa; han war hungrig och åt upp: Bela: galten, och begärte mer. Du får wänta tills i morgon; ty då blifwer galten hel igen, swarade Oden, men nu: måste du rut, och kämpa. Låtom oss först dricka, swarade wår Hjelte, och drick mig til af det flora: Mjödhornet!! Oden anwiste Asathor, såsom Munskänk; men Sofo erbjöd fia att: slå mjöd i hornet. ttersta ändan: deraf: flod: nedom golfwet, och Åsathor A2. D KATA gan fån