Då swarade Ödet och qwad på stormens strängar: Du bör dig ej förhäfwa. Ty alla Gudar bäfwa för mina hårda bud. Hwad jag dem för bes alla de måste lyda alla. Ty jag År Gudars Gud. Wäl för din ungdomsbrånad är Gudars här förwånad. Du år blott stark, ej wis. Men Ödet fan dig tämja och lydnaden befrämja, som fadren me ve Du dödat Midgårdsormen, oc fufmwat fielfs wa stormen i Odens kämpasal. Och månge kämpar föllo men wi dem upprätthöllo i sjelfwa dödens qwal. Men ej din kraft tillsträcker; ty lifwets ljus jag släcker. Jag har min kraft af mig. Ditt mod är som Volcanens, min släckning Oceanens, och jag skall straffa dig. Upp! Yngling! upp til striden, nu älskar jag ej friden, Ej fruktar jag din famn. Din styrka skall förs krossas, Din fånge skall ej lossae, och wördas skall mitt namnRu framträdde Ödet, inswept i ett töcken, liknande dessa få kallade Typhoner eller föys drag, hwilka funna draga hela Linieskerp i luften och sedan nedsläppa dem, då de af egen tyngd förfrossas. — Wår Hjelte blef snart fringhwärfd af detta skydrag, hwilket lyfte sig upp, men Hjelten stod fom helleberget, hållande en gestalt så hårdt intill sitt bröst, att den med stormens ljud ropade: Om jag hade lungor, wore wär Hjelte, oh tänkte att förkrossa Ödets gest mig anden förtagen. Du har åtminstone ben, sade alt. Men si! wår Hjelte hade i famnen endast en skugga, lätt och genomskinlig som luften; och han hörde omkring sig allenast ett hemskt skratt och hwisslande, hwilket beswärade hans öron. Är du en rymling, fom ej håller stånd? fade Hielten: men . Kom ännu en gång, men förwandla dig ide! ty ho fan fimpa ligare att fly, än besegras. mot skuggor? kropp, kött ach ben. Eho jag är, dia. Men jag mill sätta andra naturkrafter emot dig; att kämpa med blanka wapen, Jag will låta dig försöka, om du kan förswara på jorden weta blott med kulor och krut. fåt Ödet utan hästar framrusa etthundrade kanoner med man, hwilken aldrig såsom från en klippa, men efter en timma upps de af och på en gång spelade emot den ende fulorna studsade tillbaka från Hjeltens bröst, hörde kanonaden, då Hjelten hörde ett ljud i luften, som frågade, om Jag är nästan döfhörd af det starka dånet, swarade Hjelten, men så så har dock allt håret på bröst, armar, ben och hufwud Mig tyckes likwäl, att du icke gifwit dessa kulors fart förplägas af det slaget. iuden jag wartt öfwer hela min kropp, blifwit afswedt af dina glödande kulor. nog eftertryck; enda kula träffat mig. Du är allenast en tanke, ett ord, en syn, swarade Ödet, så är jag starkare än naturkraften, de föllo fom bollar ned för mina fötter, Men nu skall du erfara, att mina armar skola slunga dem i höjden fi! jag flyr icke, det år neds en ande med flyftig geftalt, förutan hwaröfwer du förhäfwer mot dem skall du strida. De dödlige men framdeles skola de lära att strida dig mot dem. Derpå hwilka hastigt bröftas glödgade kulor, De glödgade lärt att fly. han hade widare lust att ehuru du riktat dem få wäl, att hbwars med helt annan fart; derpå tog han en kanonkula eller bomb i hwar fin hand, oh på en gång slungade dem från fig; somliga kastade han på långs, dra kastade han dels midt öfwer sitt bufwud, dels ned; utan af vibrationen lifwades elden, glödgade kulor och bomber föllo någonsin hwilka antogo en sträckning framåt, ans eljest i hösden; men ingen enda af dessa fom börjat att slockna; och somlige påstå, att de bomber eller kulor han kastat framåt, blifwit kometer, de ol fixstjernor och planeter, ola fer fräsa de ännu eld och strålar ifrån fig. Qaa tuycker Han slungade nästan alla ännu i dag fortfätta den fart i rymden, fom han gifwit dem; od ife om detta stridssätt, fade Hjelten; kulorna på detta fått i wädret; de isynnerhet I mörka nåts du håller ej ord: ty i enwigeskamp