som hagel och frusade säsom raketer, och trädets rötter brötos lösa, od trädet föll omkull, men wår Hjelte stödde det med fin axel, att icke hela werlden skulle ramla wid Ygdrafills förffråcliga fall, emedan grenarne skulle hafwa spridt fig öfwer den oändliga werldens krets. — Men af stjernornas frusande eld itändes Ygdrasills grenar, så att der blef en skogseld, sprakande och dånande såsom en åska, samt förskräcklig som dessa skogseldar, hwilka i heta somrar förhärjat Norden. Wår Hjelte spottade på elden; men det halp icke; men fruntimmerna äro alltid fnts liga; oh Nornorna wisste ett eget fått att släcka elden, hwarwid likwäl den äldsta swedde bafs delen af klädningen så illa, att hon fick i brådskan lappa den med ett helt ark af det Episka skaldestycket Gylfe. Man bör besinna, att Nornorna kunna bättre spinna än sy. De andre systrarne logo derwid, od frågade henne, om hon ej ämnade någon tid uppskjuta brölloppet. Här är ett olyckans ställe, ropade Rornorna, skyndom of härifrån! Men på det wi skola ej ertappas, såsom enleverade Fröknar, böra wi förkläda oss, liksom när förnäma damer besöka julstugor eller muffbaler. Jag will antaga gestalten af en turturdufwa, sade den äldsta Nornan; jag af en Näxktergal, fade den yngsta; men hwad skall du blifwa för ett djur? fade hon till den medlersta systren. Åh! swarade hon, det skulle kläda mig bäst att antaga ffepnas den af en skate efter wippstjert. Men dröjom icke länge; skynda dig, fade hon till wår Hjelte, bår Yadrasill på dina axlar, wi wilja bygga of hwardera ett näste i dess grenar. Sagdt och gjordt. Men innan wår Hjelte hunnit långt på resan, kom en falk flygande, hwilken så förskräckte wåra små foglar, att de icke tordes längre blifwa qwar i Ygdrasills gres nar; utan de togo till flykten oc hastade in I fin Jungfrubur igen. Nornornas fader, Odet, inträdde, od) förkunnade dem den härda tom, att de i samma rum skulle förwaras utt bur ander en tid af tusende år till straff för deras öfwerträdelse. Nu började de alla klaga öfwer sitt öde med de toner, som naturen gifwit hwardera af dessa fogelarter. Turturdufwans rörande kutter i förening med näktergalens klagande driller afbrötos på ett wåldsamt fått af wippstjerems qwitter. Wår Hjelte, saknande sina damer, återwände till det rum, der han först träffat dem. Han såg och hörde dem, men domen war fälld, att de på tusende år skulle förblifwa soglar; hang kärlek fallnade, liksommångens böjelse aftagit, når han fett en flicka wanställas från ungdo: mens hela fägring till en gammal ful kärrings skrynklor. Men wår Hielte wille dock hämnas den oförrätt han af Ödet lidit. Han uppfordrade derföre Ödet till enwigeskamp i en sång, hwilken af turturdufwan och näktergalen ackompagnerades. Han tog Apollos lyra i högra handen, och Brages harpa i den wenstra, spelade och qwad: Olympens Gudar alla mig deras Hjelte kalla. Hör du ej Näktergalen, som drillar der i Den störstes fon jag år. OM Wallhalls Gus salen? dar falla, Hur djup dess känsla är! Hon lifwar hos de och Nordens fjellar skalla, när wid min arm gamla, jag swär. som bort mot grafwen famia, ungdomliga begär. Wisst är du mäktig, Öde! Du år en Gud för döde. Ack! lossa hennes boja, och låt i fridens koja Men lifwet bör mig till. Du ordnar dolda mig niuta dess behag! Då hylar jag ditt ö sliften, wälde, och du förseglar griften, men jag dig möta fom okränkt alltid gällde, bland Gudar tills i will. dag. Wist är du grym som döden, ditt wapen kallas nöden, och mörkret är din sol. Dig alla Gudar hylla: min wrede de förskylla, fom änäla för din stol. Hör Turturdufwan klagar! ditt barn för grymt du agar. c änqe 3 fin bur skall hon fin frihet sakna? Afslår du mina böner, ett wotsländ då du röner, som wäcker Gudars skräck. En werld kan jag ö förkrossa: Din fånge will jag lossa, och trampa dig i träck. upp! Öde! upp till striden; jag älskar icke