Den Widunderlige. (En saga.) (Fortsättning från Bihanget til N:o 1.) Xa, min wän! det är nog sant, men Gudar behöfwa just ide hushålla ; det råder åns då fill för dem, Men blir Werdand talträngd och otrogen, få wid jag på Ssterländskt wis sätta en lås för hennes munn. — — Det är skamlöst, fade Skuld, att twå systrar så förtala hwarandra. Har då ide heller du något fel, min hoppfulla Skuld! War uppriktig od säg mig det? Rag wet, swarade hon, ingenting med mig. Jo, jag må säga, fade de äldre spstrarne, hon will wara den bästa, för det bon är den yngsta och wackraste. Wi weta Nog, hwad som skulle händt en morgon, när wår fader sof, om wi icke sjelswe hade waktat henne — Det är bara yta och flärd, fortfor den äldsta; hon tofs war och skryter, men det år idel lögn om falskhet alltihop; hon menar litet eller intet med allt hwad hon säger. — Når hennes löften ej flå in, få har hon altid något att förebära; då skyllar hon antingen på mig eller Werdand, men skyllar ej på fig sjelf, fom tar alla fina I5fs ten och förhoppningar i wädret. Hon håller god min med alla, äfwen med tiggare oc skälmar; men de förnäma äro hennes folk; och friare har hon skaffat sig så många, som dagar i året. Hon ger dem i betalning gåfwobref på Herregårdar, skogar, bruk, städer, slott och länder, i sol, måne, stjernor och kometer; och aldrig sinnas de egendomar hon lofwar, och ofta ide ens den sijerna eller planet, fom hon ger anwisning på. Hon borde aldrig gifta med någon ans nan än Mänckhausen. Dessutom förtäres hon af en längtan, som aldrig kan tillfredsställas. Hon borde just fitta på ett spinnhus. Såy ide det, inföll Skuld; ty wår fader håller of lika goda; efter wi i många tusen år sällan skött annat ån sylnnrocken. Derpå blefwo systrarne wreda, och refwo hwarandra i ansigtet, men wår Hielte blidfas de dem, och tröstade dem dermed, att de woro förträffliga alla, men hade allenast skiljaktiga dygder, hwilka de ej förstodo wärdera hos hwarandra. Han war nu redo att enlevera sina trenne brudar, hwilka och gjorde sig resfärdiga; men den äldsta war mest ihågkommen. Då de andra systrarne slogo sönder sina spinnrockar, sade den äldsta, att de borde taga sig några telningar af Ygdrasill, detta tidens träd, som stått wid ewighetens källa ifrån begynnelsen. De borde plantera dessa telningar wid dörren af sin nya boning, och borde taga watten ur källan för att wattna det. Göra wi ej det, äro wi olyckliga; ty wår fader har ålagt oss det wid fin onåd, ty wårt embete har warit att morgon och afton wattnå Ygdrasills rot. Jngalunda, fade wår Hjelte, skall detta behöfwas; ty J skolen föra Ygdrasill med Er. Wid detfa tal gapskrattade Nornorna, och frågade honom, om han war från sitt förstånd. Men Hjelten gick ut i deras trägård, der Ygdrasill stod flätande sina grenar bland stjernorna, der timmarne ringde som klockor i löfwen. Han tog då ett tag om stammen, så att klöckorna ringde på en gång öfwer all weriden, liksom når Wallhall Gudar samlas ti högtid. Men Rornorna logo; då wredgades Hjelten, och tog ännu ett tag, få att jorden skälfde; då förffrådts ies Nornornå oh bådo Hjelten skona trädet; men han tog om rätterna och rydkte till, så att lolsystemerna darrade derwid. Nu fön kämparaseriet på honom, då han tre gånger förgäfwes rökt flytta Ygdrasisl från fin grund. Hear du roten, stref Hjelten, i den oändlighet, fom är ander mig, och toppen i höjden af den oändlighet, som är öfwer mig, få skall du dock upp, och jag skall bära dig på mina axlar; derpå grep Hjelten få wäldigt om rötterna, att ryggen båge