lif är: det förflutna; äaktenstapeld wWlen SD ogdllb ki l (JJÄA, -in, LAN TR rr UR tas. Men jag: är det närwarandes Gudinna, jag är ögonblickets herrskarinna; jag skulle bäst.passa för en sådan Hjelte som du. — Omfamna mig i stället. Finner du allenast saknad hos min: syster, få fall: du: hänryckas i mina armar, ty jag är nöjets Drottning. Derpå kastade bon: fig i Gudafonens famn, sedan den äldre systren hade med blygsel flis tit fig från honom, och torkat sina ögon med ett blad af Hawamal. Ack! olyckig fom jag. är, fuckade hon, jag kände endast saknaden; men se! hur min syster darrar, hör, hur hon. suckar; och min friare har redan förgätit mig, men jag glömmer honom eldrig. Hållr hvad fer och hör: jag 2 ropade den inträdande yngsta systren, fom: är det tidfoms: mandes Gudinna. Wet: du: då ide, att odödlige Gudar böra: njuta af det tillkommande, hwila: fet för dem aldrig skall upphöra. Förstår du icke, att mina systrar äro Gudinnor för swaga dödliga, hwilka lefwa i det förflutna och närwarande. Gift dig med mig, od wår lycksalighet skall wexa såsom tiden. ö 8 ären ju afundsiuka på hwarandra, liksom dödliga qwinnor, swarade wår Hjelte. Här finnes intet annat råd, än att gifta mig med Er alla tre; då först kan äktenskapet blifwa lyds: ligt, när jag, efter wälbehag, kan njuta af det förflutna, det närwarande och tilfommande. — Deröfwer wilja wi: hålla: en Konselj, ropade Nörnorna. Kunnen J yngre systrar! frågade den äldsta Nornan, fördraga, att denne Hielte, understundom mätt af ögonblickets fröjd, och blind för det tillkommande, någon: gång återwänder till. det förflutnas werld, och tillfredsställer fig I mina armar 2 Kunnen J, frågade den andra systren, förlåta, att Hjelten i min famn glömmer både det förflutna och tilkommande, och äfwen sig sjelf? De swarade båda ja, men den yngsta frågade de äldre, om de uppriktigt kunde förlåta, att Hjeltens hjerta ensamt tillhörde henne, samt att han med en aldrig döende kärlek beftåns: digt älskade henne, då fäftfinnigheten: endaft: förde honom till: Werdand och tatfambheten. els: ler ledsnaden till: den äldsta ibland dem. De öfwerenskommo alla med ogennyttig försakelse, att de borde söka winna sin äkta mans kärlek i mån af de egenskaper, som Sdet dem tilldelat, och i kraft af. de dolda behag, som Hymen utwecklar. X ären Gudinnor, ej dödiiga qwinnor, ropade wår Hjelte, och jag will derföre låta Vulkan fmida mig en stålsäng af de utmärktaste egenskaper, med elastiska fiedrar, skimrande som diamant, omgifmen af ett omhäng, såsom solen af purpurfärgade aftonskyar. Der skola wi sofwa en: lång bröllopsnatt, fom: warar ett: sekel, och efter det: förflutna kommer före: än 2 närwarande och tillkommande, skall Er rangordning, och Edra anspråk bestämmas efter: r er. Eörffone of wår fader Ödet; att sofwa tillsamman, ropade alla. Wi skola hafwa hwar fin sänakammare; eljesti gifter jag mig: aldrig; fade Uurd, Wi frola: hafwa hwar fitt palats, dit: ena: systren ej fan: komma, utan den: andrag tills: stånd, sade Werdand. WiS sfkola bo i hwar fin stad, och hafwa hwar mår: trägård och betjening, fade Skuld, eljest blifwer jag Jungfrn i all min tidö Efter behag; men skullen J tycka att iag dröjer för länge hos endera, hafwen J rättig bet: aft skicka mig: bud. Dock, fom hustrun är det kostbaraste af: allt på jorden, od Edra: anspråk äro stora, helst Werdands och Skulds, få will jag weta, hwad hemföljd J fören i boet. Den yngsta bör wara rikast, ty dina: anspråk äro ftörfr. Min hemfölid, sade Urd, år erfarenhet, wishet, beundran oh tacksamhet. Min hemföljd, sade Werdand, är tillfredsställelse, njutning och sinnesro. Min hemföljd, sade Skuld, är hopp, längtan och ewig sällhet. Daju lofwar sade Hjelten til Skuld, ganska mycket, men du håller dock litet. Städer will jag ej bygga åt: Er; men jag will skänka Er hwardera ett slott. Du urd! skall hafwa en ruin af ett gammalt: förfallet slott, der Jättarne fordom bodde, innan de bestormade Olympen: jag skall låta reparera och inreda det. Bildstoder odrmåls