nelse skänker jag dig en af mina krigsrusiningar, nemuigen wmim odie isel dei 11770771 ohsss med diamant, och min sköld af Jättars hufwudskål: war nöjd med denna gåfwa, till ett wiltnesbörd att du gästat i Wallhall hos Nordens Gudar.? AXngalunda, Fader Oden! skall jag ärfwa Jupiters thron; ty Han dör aldrig; och gamla Gubbar äro rädda om sitt wälde, fastän de ej rätteligen bruka det; ide beller har jag arfås rätt till. Olympens herrawälde, emedan Juno skall protestera deremot. Haf tack för den sköna krigsrustningen; men häng upp den i Wallhalls doft, såsom minnesmärke af en sällsam strid; och låt rista åminnelsen i dem och i Etarkoddets sköld, och i Thors panna, när det andra mårs fet förswinner. Men det swärdet, hwarmed du slog mig, få att jag knälade, och fom jag ref dig ur handen, och fom en näswis qmwinna stal undan mig, det år en gåfwa, fom anstår mig och fom jag wärderar, låt skaffa det bit. Het är detta swärdet, fom Ödet gaf mig att pefåmpa Midgårdsormen, när han beftors mar Wallhall på tidens sista dag; du skall dock Få det, om du Tofwar att komma hit den das gen, för att fom bundsförwandt bistå mig, och att föra swärdet med mig, Men Nornan är Ödets dotter; hon gömmer swärdet; talo med henne om saken; hon bor med twå fina fys strar i ett hwalf under Wallhals präktiga slott; ingen sol eller måne beskiner deras hemmwift, utan en lampa lyser dem, der lågan underbålles of menniskors tårar, och när den will släckas, upplifwas af suckar, samlade från döendes sista andedrag. Godt! fade wår Hjelte, ida förlikes jag med mitt eget kön; kanske skall det lyckas mig pättre, när jag kommer bland fruntimmer; och derpå fik han af Tden en lykta, fom kunde wägleda honom genom den labyrinth, som leder till Nornornas boning, samt en nyckel, som funde öppna deras lästa dörrz wår Hjelte tog wänligt afsked af Oden; men måste först dries ka en lång stund tillhopa med Oden af dess präktiga mjöd, ur det gulhorn, hwarmed Oden undfägnat sina kämpar den tid han regerade i Sigtuna; nu hastade han till Rornornas boning, wägledd af Odens ena korp; derpå Öppnade ban dörren, fom waktades af en hwit Björn, Dörrens häftiga knarkande och Björnens mumlande samt bullret af spinnrockarne, hwarpå Nors norno, liksom Parkerna, spunno, medförde hos wår Hjelte obehagligare intryck, än det Åffes dunder, det swärdsgny och det stridsrop, hwartill han nyligen warit wittne. Björnen trampas de han, få att den blef död; men Den äldsta Nornan, Urd, feg fram oh med stolthet tills frågade honom, hwem det war, som wågade besöka ett heligt rum, dit endast Oden hade tids träde, då han wille rådfråga Ödet och dem, om wigtiga ting; wet du icke, djerfwe Ynaling! att endast Ödet, Oden och döden funna öppna den port, fom tillsluter Nornornas boning? Men den Widunderlige swarade: År du en älskwärd flicka, få bör du wara artig mot din gäst; tilläfwentyrs är han en friare, och finner du mig någet djerf, så hafwa de tilltagsne mästa lyckan hos det wackra fönet. Är du tidens enka så wet jag, att enkor gifta sig gerna. Mäen år du en gammal mö, få känner jag, att detta slags flickor likna Hunden på hötappen; och då har jag intet godt att wäånta. Wisserllgen har jag lefwat så slänge, att ingen Fan räkna min ålder, swarade Nornan; men jag har en odödlig ungdom, och du ser mig ut, att anstå min oförgängliga helsa. Hwem är du, hwar kommer du ifrån, och hwad will du? Jag år Jupiters fon, och har du ej hört ett buller i Wallhall öfwer dig, liksom det has de warik dans på ditt bröllopp? — Mitt ärende år att fria, och jag will kyssa dig. — Den Mäligberr i war i det afseendet ganska naturlig, att han beledsagade sitt hot med werks ställighet. i Aldrig har någon mö, så gammal som jag, blifwit kysst af någon karl, helst jag kan med sanning betyga, att det war den första gången någon malkats mig. Sjelfwa Wallhalls Gudar bära wördnad för mig, de hafwa fysst mina händer, men ide min munn; och om jag sade, att jag icke förargat mig deröfwer, så wore jag jordens döttrar lik. Kan du förflytta mig från denna ensamhetens och fasans boning, undan min obeweklige faders hårdhet till ett herrligare land, ett ljufware tillstånd på de CEliseiska fälten, som man omtalat, så will jag tillhöra dig för ewig tid. Derwid kastade fig Nornan i wår Hjeltes armar. —.— Hål! hwad fer jag? fade den inträdande yngre systren, hwars werld är det nårmas rande, jag må säga, jag hade ide förmodat en sådan lättsinnighet hos min åldfta syster. Jag Ä Ä d U11—61n 1 Ef IFA F-nda får äktenskavet: Hennes