Parturiunt montes — nascitur ridiculus mus. (Jnsändt.) Det war en tid — ehuru wisserligen ganska fort — då man wille inbilla oss, att äfwer wårt land ägde ett Tidningsblad, som — åtminstone efter eget skryt — ådagalade egenskapern af sjelfständighet och owäld. Det uppträdde fom en ropande röft i öknen, sörkunnande straf och död öfwer hwar och en, fom I volitiskt, litterärt eller commercielt afseende försyndade sig Men sedan afsigten med Stentorssrölen war wunnen, nemligen frisk afsättning af det förgyl da kramet, aflade Redaktionen den lånta onaturliga masken, hwarunder han jämmerligen mån: dats, och wisade sig oblygt i egen widunderlig skepnad — en sammansättning af ljusflammor och mörfer, en bild af den I guldkedjor smidda sielfständigheten, af frimodigbeten med guldlås för munnen och af patriotiemen, utstvrd i Lycksöfaredrägt med gyllene ymnighetshorn på flyfs kragen. Någon skulle kanske anse det förmätet att måga framkomma med en sådan teckning efter naturen af en sjelfslagen Riddersman, som anstränger alla fine krafter för att bewisa, det ban ej år en politisk, litterär och commerclell Don Ouixotte; men om man wisar de källor, bwarifrån man upphämtat grunddragen, bör wäl answaret åtminstone til någon del minskas, eller åtminstone stadna wid ett ymnigt utgjutande af pöbellowett i wackra ofwenska ordalag. — Försigtigtwis eftersträfwar ej denne hedersman på alfware namn, heder och wärdighet af Politisk Tidning. Från denna sida uppenbaras således minst hans motfågelfesanda, Han har såsom Politicus blott ett om annat af fina många ögon fästadt på fine medbröder — sit vo. nia verbo — för aft, i händelse någon skulle lyssna til ett förwillande ryfte, då genast med en bitter anmärkning funna skrika i allmänhetens öra: fe huru waksam jag år. — För fine litteräre pojkstreck har han flere gånger fått ffolsaga och ändå ej kunnat förändra fin fyndiga natur, få att han i detta afseende med skäl kan anses incorrigible. Bristfällig således i högsta grad på de twenne sidorne är han det icke mindre på den tredje, d. w. s. såsom commerciell, eburu afsättlig han någon tid warit. Till hans commerciella artiklar hörer wäl företrädeswis hwad han ordat om Tullwäsendet. Hans tal emot det prohibitiva och lotsade förswar för det liberala syftemet äro blott wagra lånta präludier till den sämsta egna composition. Allt hwad ban sagt, wisar, att han helt och hållet är ignorant i förbåttringesfrågor. Den fom mi Åftads komma en nyttig reform måste alltid börja med att wisa felen i det rådande systemet; och framställas desse nog eftertryckligt och sannt, så måste förbättringen derigenom betpoligen undera lättae. Han deremot — den besynnerlige blinde mannen med de månge ögonen — tilfånnas gifwer wäl fin önskan att fe liberalismen intaga prohibitismens ställe; men ide destomindre förfwarar han ala de felsteg, fom härleda sig från den sednare, och förtiger den förras sanna fördelar. Jngen klok menniska kan bestrida honom sanningen i den sats: att få långe de Proble bitiwa lagarne ide åro upphäfne, äro de kagar, som sordra efterlefnad; men den owäldige och