ett mine medborgare hår fått tåla månge oförrätter oh smädelser, utan att söka eller wäma uppråte telse annorstädes än i egna medwetandet om det råtta i deras handlingsfått, derom sarnas wisserligen if: laga bewisning. Den för oss förkcossande ton, man fört göra allmän, har afskräckt mine mede borgare från. att söka skodd af lagen, inför ywilken man utpekat dem såsom wåldswerkare, hwilka unoslupvit en förtient beftraffning endast i brist på laglig bevisning. Så långe Tulldetjeningen ide helt od Hålet ansett fig, i grund af deras tjenstebefaten ing, bes råttigade att wifhandola of efter godtycke, bafwa wi tåligt fördragit de oss öfwergångne oförrätter, i bhopp om bättre tider och blidare tänkesätt. Nu tyckes likwäl en ohygglig tid af Tultienflemannas tyranni alt för tydligt wara of bepådad af en bland de högste Tutjenstemännen härstädes; och fom jag marit nog olycklig att utses till ett af de förste offren, skyndar jag att söka skydo hos den man, bvilien Rikets Ständers förtroende tillsatt ait waka öfwer rättwisa och bidehå lande af meds borgerliga rättigheter. Händelsen, hwilken iag bårigenom an näler til laga beifsande, år denna: Den 5 dennas omkrina kflockan 9 öremiddagen fom Herr Ofmerfte:Litnanten Du Råes, fon förer Tullbåten Delphine, i land hår, åtföljd af 2 matroser. Jag och en del Fisskare woro då mid landningslället. Sedan Herr OfmcrftesLditnanten kallt beswarat min höiga hälsning feåzade han efter de personer, från h vilka han fort förut anhållit en del spannemål. Händelsewis mar en af dem tillstädes, hwiiken jag anwiste, oh sedan denne på min tilfågelfe ditkallat ännu en, ptivade Herr ofnerktesLditnanten Du Red tid dem: Nu skall jag säga er lymlar! nu har Kongl, Maj:t fråntagit er rättigbeten att in öra spannemål, edra banditer! Derefter tillade Han: wet ni ej att tar ga hattarne af, då ni talor md mig. Sedan, på min ti sägelse, de tilltalade attagit battarne, forts fatie likwäl Herr ÖfwerflesLditnanten fine otidigbater och smädeord, samt wände sig slutligen til mig, fom, stum af förvåning, afhörde allt, oh yttrade: Ni år den störste carnaillen ob bofwen af ala, och ni är npphofsman till ade de lurendrägerier oh wåldsamheter, fom här föröfwas. Den medaille fom ni bår bar iag skaffat er och iag har hitiås bulpt Rååboerne, men nu skolen i mista alla edra rättigherter oh jag skall göra er till intet. Oakt dt jag på ett saktmodigt sätt sökte återföra Herr SfweritesLåjtnanten til sansning och bad honem logligen tilltala mig, om jag hamelat orätt, fortsatte fan lifwäl allt jemt fina hotelser och äreröriga tillmälen, sarnt wide slu:ligen föra mig bort från den admänna plats, der jag stod, under yttrande, att den tlhörde Kongl. Mai:t oh Kronan. Jag hade då ei annat att göra än åberopa de närwarande tid wittnen och aflägsna mig, öfwerhölje af Herr Ofmwerfes25itnanteng smädelser, som utöstes i närwaro af månqe personer, hwilke dels från hörian watit der och dels ditlockats af Herr ÖOfwerftesLåktnantens stojande od ikrilande. Herr Ofs werste-Löitnanten gick, sedan han sålunda föcrätttat fit: ärende, upp til Tuldhuset oh lät uppmåia spannmålen. De wittnen, jag till ex början mil uppgifwa, äro: Fiskarne härstädes FJohan Truls fon, Thetanowsky, Ola Undersson, Reindoldt Eliason, Swen Andersson och Nis Andersson sa ut St andridarne Hedberg, Ellen och Kindborg. PÅ sådant fått har jag, en fri medborgare i ett fritt samhälle, blifwit behandlad af en man, bwilken Konungens nåd anförtrott en af de högre tulbefatts ningarne bår å orten. Det efterdöme härigenonm gifwits åt de lägre Tulltjenstemännen, af hwilke mindre bildning od moderation möjligen skulle funna wäntas, måste hafwa oberäfnellga swåra följ: der. Mitt medborgerliga anseende och den aktning jag bittidls opåmint fått erfara af högre och lägre där å orten, äro nu fläckade od på ett skamligt fått undergräfne. Wäl har man förut i en mig iegd Tidning sökt kasta skugga på mig genom osannfå diga framst ilningat; men då jag njutit afts ning och förtroende of de redlige har jag skänkt mitt föralt åt baktalarne, hwilkas namn sag ej awett mödan wärdt att utforska. Först nu då bestämd man angripit mig, tror iag mig böra uttaga den apprättelse, min förolämpade Heder bar rätt att fordra, ob lagea aldrig skal förneka, få långe alla medborgare inför densamma äro lika, i i Å den lägre klass der ödet ställt mig, tror jag mig bafwa werkat mera godt och giort Fåiders neslandet större tjenster ån månge långt pbare uppsatte. Mine anspråk på enskilo eter all nän erfåns fa derföre bafwa alltid qwäfts af blygsamheten och den sanna njutning jag tiott mig finna i uSfe wandet af ädla handlingar. Wid detta tillfälle anser iag mig likwäl ei fåra någon af desse tänfbor, 7å jag, twungen till erindran om mitt eget wärde, fök r krossa den ofdrtienta smädelsen genam oms nämnandet of de medborgerlige förtjenster, hwilka åtminstone berärtiga ung att fretas från pibalit uga anfall. Den medaille, jag i 18 äc burit, mar belöninzen för det jag trenne gånger på 5ör bjottställde mitt lif oh räddade besättningarne å 3 K nonsfluvar, för dwile, ak ala öfweraifne, rådds ping sfyntes omöjlig oh af ingen annan wågade förfding. MUtom mine med Guds bistånd gjorde fås