Anekdoter, infall eller andra lustiga drag. uunder denna rudrik ämnar Redaktionen tid efter annan bereda denna Tidnings Läsare ett nöjfamt tidsfördrif, utan att ändamålet eler sättet har någon annan plan ån den, att funna för est ögonblick intr effera. Om ganska få hafwa kännedom af musik, få bafwa dock ada bildade Nationer, ja äfwen de obildade, fänsla derför. Som indilningsfraften år musikens, liksom skaldekonstens, Åpolo, bör det ide wäcka förundran, att i sömnen, fom år inbillningskraftens monocki, någon gång en Virtuos nypfunnit fina förträffliga kompofttioner. J detta affeende Har man en märkwärdig anekdot om den slore Violinspelaren G. Tartini, beträffande det bästa af ada hans musikaliska slocken, nemligen shar Sonat, Denna anekdot, af honom sjelf berättad för den namakunnige Astronomen Lalande, år följande: n natt (åt 1713) drömde jag, deter det, att iag hade ingått förbund med fan, under det willkor, att han med mig skulle drifwa det musikaliska yrket, och han blifva min, eller oc jag hans jåäromästare, allt fom. mi funno wår mufifalifa taling beskaffad. Jna tockte mig gifwa honom min Riolin, för att fe, om han skäde lyckas att svela någon wacker aria; och jag frågade honom, om han Jände till ett sådant instrument. Jag tyckte mig höra honom swara, att instru nenter af tråd dugde ide i hang skola, emedan de skudle falla fom aska i bänderna, utan man nyttjade instrumenter af metall, hwilka blefwo så wycket klarare i ljudet, ju mera de af bettan uppwärmdes. (J parenthes hör man anmärka, att Tartini war en Jtalienare och en Kubonk, samt att i Katholicis nen tror man på skärselden od ett helfwete med ele nent arisk eld.) Tartini tog förklaringen god och giltig, och förmodad: således, att han skulle komma i tillfägke att lära fin kamrat spela Violin efter den Ftalienska smaken mot god betalning; ed då han blef tidfrågad, antingen ban mille böra alla Englars tacksä jelsesång steax efter deras skapelse, eller deras stridssång, då de efter Miltons beskrifning upphäfde fia mor sin skapare, eler de fallna Caglare.s mellonfoliska adagio, då de störtades från Himlen och kände fin ewiga saknad, få mar Tartini ide nöjd med etfdera, utan wille böra bela den Miktonka Epopsen framssälld i ett enda foiostyfe, Nu började Fan att spela Violin, men buru for blef min bestörtaing, fortfor Tairtini, då jag fick höra en sonat, så besynaerlig och wacker, så rörande och hög, likt ett döende eko från ans dewerlden, och med få öfwerlägsen Midligset utförd, att jag ej en gång bide begrepp om något son dermed kunde jemföras. Jag erfor på en gång förundran, hänryckning, oh få mycket nöje, att jag förlorade andedrägten. Af denna häftiga känsla waknade jag, od tog på ögoablicket min Biolin, i hopp att funna upprepa hwad jag i fömnen hårt. Men förgäfwes. Några ströoda topp 07 to i fall kunde jag piniana mig, men det hela war förlocadt; och jag nödsakades blanva om hwirt annat bwad eliest skulle tilbört olika sivcken; men saknadens ob Ångrens sorgliga toner läto fig sarkast uttrycka, emedan ostuldens glada ob liufwa spafonier före fallet woo (ör öfwernaturiiga att erprimera på ett iordiskt inst:ument. Den pjes jag emedlertid med dunkel aning samt ett irrande oc sötonde minne komponerade, är likwäl den bästa jag någonsin giort, och jag kallar den änna Fans Sonat; men don år få mycket under den, hwaraf jag få li lint rördes, att iaj skude förs derslagitmin Biolin, och öfwergifwit musiken, om jag hade wetat någon annan utwäg till min bergning. : Man wet, att Katholikerna hafwa mycket med diefwulen att bestäda, och man fruktade, att Eartini (rule hafwa blifwit förd för Jnaquisitions Tribunalet, om ban ide bade qifwit Fan, äfwan föw Ririnos, företrädet, då man likwäl hade tilldelat bonem åra nog, fom Stor-Jnqu sitor i Jtalien el jer Spanien, utan att man just borde göra honom til uppflanare i de sidna fonfieena, euer öfvk