På Julies femtonde födelsedag. Sen Du har hunnit femton år När minnet Dig tillbaka för, Du får tid sällskap twenne systrar, til barnaåldrens oskuldshimmel; den ena torkar mången tår, så ropar hoppet: hon förstör når tid den andras tal Du lypstrar. din fröid med fina skuggors bwimmel, Den ena systren kallas hopp, Ned båda wänskap haf Julie! den andra fyllren beter minne; och lef ej i den enas Rike! de peka emot himlen opp, war glad, wor arbetsam och fri, men ingen wistas får derinne. men war ej någonderas like. De måste här på jorden wandra, Att lefwa blott i minnets werld, att ta? i men? iforå öden del; det är en ewig saknads fmårta, fom spstrar ålska de hwarandra, men man blir dock af längtan tärd, men fe dot bäst hwarandras fel, om man åt boppet ger fitt hier ta, Når hoppet lofwar dig Julie, Så gif åt det närwarande rått mycken glådje Hår på jorden, Ditt hjerta, och åt Far oh Moder! få hwiskar minnet Dig: Låt bli, då skall med fröid bwar dag Du fe, ott tro den ljugande på orden! och friden bli Din ende Broder. J. U. ———.— ä AACLLaga. — RR ov