lan fina klor utan att trycka den, och tillslöt fina eldröda ögon, liksom det icke Hade kunnat uthärda blicken af sitt byte. Ty hwarken lejon eller tiger öfwerfoller menniskan utan på ryggen eller sidan, men når menniskan ej öfwerraskas, utan med spänd blick betraktar wilddjuret, få driftar det fig ide fram, utan blfwer med oemotståadlig kraft besegradt af menniskans ögonkast, såsom ett återsken af Gudomens allnakt. Lejonet höll jemt fat i armen med fina for, utan att trycka til, men förs mådde ei öppna fina ögon; ty få snart lejonet försökte öppna dem, möttes de af odödlighetens blick, då lejonet owillkoren måtte tillsluta den dödliga naturkraftens wilda blickar. Under detta tillstånd återfick den häpne Gert hela fin själs närwaro och sinnesstyrka, oh uppfordrade fin kamrat till att närma fig oc skjuta lejonet med bössan emot pannan, hwilket tätt hade kunnat utföras, emedan Ies jonet ej widare förmådde öppna fina ögon, utan höll dem ständigt tillslutna. Att skjuta lejonet i pannan är dessutom jägares sätt att döda detta wilda djur, emedan det då i ögonblicket förlorar all kraft och dör. Men den andre jägaren war en feg wän, som ej wågade komma sin kamrat till undsättning i nåden, och sprang undan med bössan, utan att göra ett försök att frelsa fin kamrat, och sökte blott fin egen räddning på en i nejden liggande höjd. Gert bad länge om hielp, och mile öfwertyga kamraten, aft han kunde skjuta lejonet, utan att det kunde warseblifwa det ringaste, emedan det förblef liksom i en wanmäktig slummer och höll fig aldeles stilla. Erfarne jägare hafwa försäkrat, att om Bert hade wäntat ännu någon fort tid med siändigt fästad spänd blid på lejonet, få skulle det ändtligen hafwa släppt honom, och dragit fig tills baka. Men förtörnad öfwer fin kamrats feghet, och wid känslan af sitt egen kraft, låt Gert fig öfwerwäldiga af otåligheten, han drog frem fin knif och stack den med fin högra arms Hela styrka in uti lejonets dröjt, Stynget war dödligt, ty Gert hade nästan en öfwernaturlig slyrka. Men werkan deraf war ide nog hastig för att afwända bestens raseri. Lejonet uppwaknade liksom af en sömn od bröt ut i den mordiska dödens förtwiflan. Det rasande djuret tillredde med fina klor fin djerfwe fiende på ett rysligt sätt. Men Gert war också wäckt af dödens förtwiflan. Öfwerströmmad af lejonets frusande hierteblod, fom blandades med blodet af def egna upprifna pulsådror, uppmana: de Gert aa de krafter naturen gifwit honom, att fig intill döden förswara. Han kastade lejonet med förtwiflad styrka flera gånger tillbata ifrån fig; men lejonet for åter opp med fina wäldiga wapen; men ehuru Gert ej dutade under för lejonets anfall, hwilket ffude dafwa söndertuggat Honom lefwande om han hade fallit under lejonet och ehuru lejonet hwar gång tillbakakastades af Gerts föra twiflansfulla ansträngningar, få sönderref dot lejonet :ned fina klor både armar, ben och bröst på den olycklge kämpen. Muskkerna och ådrorna blefwo i den grad sönderrifna, att köttslankorna hångs de såsom slarfwar blottade från benen. Lejonet uppfyllde hela nejden med fin wredes rytande joma mer; men Sort blott teg och kämpade. Ändteligen hade lejonet blifwit af Gerts knifstvna få tilltys gadt, att sjelfwa stridsplatsen war Sfäerfmännad af blod; lejonets krafter förswunno småningom, det föll ändteligen för Gerts anfall, utan att funna widare resa fig upp, det kunde ej mer förskräcka öknens inwånare med sitt rytande, utan uppgaf suckande fin anda. Gert hade segrat, men ban dog, fom Epaminondas, oöfwerwunnen. Sedan hans fiende fiuz pat ägde han ej styrka att gå, utan föll wanmäktig ned mid sidan af det döende lejonet. Hans fege wän od kamrat, fom på längt afsånd bade åskådat denna förskräckliga kamp, mår gade fig nu ned från fin tillfloktsort, få snart han såg lejonet wara öfwerwunnet. Gert war liknöjd om den sista hielpen, bwilken blott föriängde hang plågor. Men han förde dock Gert in i närma sie hus, hwarest ad möjlig bielp anwändes. Men alla ådror och nerver woro sönderslitna, nästan alt: fött från benen blottadt och den segrande Bert dog efter swåra plågor på den tredje dagen, begråten af maka och barn (amt af fin fege mån, I ———Ä .-— 2 ! . — — — —————. : —— —ä— ——— A T2 a ss . Pr eff . Ä a VT do a