21444 177771 a FU UO0 En hälsnining från sal. Louise till dess Syster Julafton 1825. Från min himmel, ful af stjernebloss kastar jag i qwäll till Dig ett öga; hwar Julafton hur wi roat oss mins jag ännu i det höga. Soft Du icke fan upptäcka mig, slår jag likwäl midt ibland Er alla; ned från bimlen Anden sänker sig, stjernan KF, fom Du ser falla. Du ci fer mig; men jag fer dock Dig och de Dina oh de kära Fäder; och hwar gång de mina glädja fig, Deras ro mitt hjerta gläder. Jag be ökr Dig i qwaäl, min Wän! och en ring jag trycker Dig i handen; fi! en hägkomst när du öppnar den, får Du af den goda Anden, Du får fe den lod, fom klipptes af i den fista, bittra afskedsstunden, då jag bars från hemmet till min graf inom likbesådda runden. Ringen, fom jag trycker i Din band, är en finnebild af Ewigheten, af ett oupplåösligt spskondand, fom ej slits af manitlioheten. Når Du fer på den — tänk på Louife! och de glada flunder, fom wi njutit i wår barndoms sälla paradis; allt har fom en dröm förflutit. Hälsa alla, hälsa hwarje wän som med tårar om min bortgång talar, att iag firar Jul i himmelen, i dess bläa stjernesalar. Söri då ej — bwem är mer säll ån jag, med min helgonkrans omkring min panna? hwad jag sagt Dig, får Du nog en dag, när wi råkas, sjelf besanna. — — — AA —— — — 2.9 rrommimemewse