intygade: att witnet will påminna sig det Tullwaktmästaren Blondell El. undefårlis gen II på aftonen underrättade witnet att Löjtnant Lundeberg til Tulwaktsoden affört ett lass med waror: att Blondells uttryck derwid woro sådane de hafwa tas git ett lass waror och att Lundeberg fatt på Itaffet?: att Blondell fom icfe hade någon serskild helsning från Lundeberg, derwid frågat om ide warorne skulle ins läggas i Packhuset, då witnet swarat att tid ide war dertill: att witnet likwäl be . . . . i gaf sig ner till Packhuset, utanför hwilket warorne lågo och mycket folk war tilftås des, någre sysslosatte med en afskrift af forsedlen, och då witnet genast erfor att godset war tillåtne waror samt hörde att dAnbigne mar godsägare, har witnet för d Aubigne framstält att han utan uppehåll kunde få fina waror tillbaka men dAus bigne, fom först gifwit angående waran det twetydiga swar att den ice bestod af watten, har blott emedlertid begärt den säkerhet att få med sitt sigill förse warorne hwilken omständighet witnet ansäg likgiltig; hwarefter förseglingen blifwit werestäld och godset flyttadt från waktboden tid packhuset. Wirnet fan icke minnas någon särskild omständighet fom kunnat gifwa YUAubigne anledning till yttrandet att det wore watten: hwilket yttrande tillämpades på frågan om oxhufwudet; hwarom, ef: ter kärande Ombudets anmärkning, någon wid tillfället skall yttrat art det gjors de ingenting om oxhufwudet blifwit läck. Hwad witnets samtal med Lundeberg angår, så säger witnet att sådant samtal för tillfället icke inträffat, förr än witnet af godsets beskaffenhet, funnit detsamma wara lofgifwit, då witnet genast til Luns deberg yttrat: hwad har Mi nu gjort, det war ganffa ila?; hwilket Lundeberg ock då medgaf med ledsnad öfwer händelsen; för öfrigt tillägger witnet sitt omdöme huruledes det wore ostridigt att Lundeberg ansett waran såsom misstänkt och på fås dan grund densamma anhållit; och förklarar witnet sitt witsord till Protokollet den 15 dennas så widt, att witnet rättar sig i det fall efter cundebergs Rapport, emes dan den icke innefattar något anspråk om confiscation; och hwilken rapport också war det enda fom Sjö Tulss: Kammaren officiel wäg från Löjtnant Lundeberg, rös rande ifrågawarande ämne, erhållit. Witnet fan ide påminna fig wid tilfsället hafwa framstält den frågar: ?Hwem har gjort detta beflag?? ehuru witnet anfer fig icke kunna bestämdt förneka möjligheten af ett sådant def hafde uttryck. Skutlis gen tillägger witnet att han icke heller kan påminna sig något yttrande af Lundeberg det han haft angifware, hwilken föranlät honom till godsets anhållande; och är det dessutom, efter witnets ord, få ofta man hör omtalas angifningar. Widare upps lysning fan witnet ide lemna. Herr KåmnerssPråfes Lundberg anser Ransakningen nu mera. wara fullbordad och ars förde derföre till Protokollet: ,. Punder Ransakningen har blifwit tillräckligen upplyft att Löjtnant Lundeberg under beslags anfpråf anhållit ifrägawarande gode, men han har ide kunnat styrka det han hwarken i anseende tid innehafwande tjenst, eller serskilt förordnande tid ett sådant företag warit beråts tigad eller att han wid tillfället låtit tillkalla ojäfwige witnen; med tihämpning af 43 och 44 NS: i Kongi. förordningen den 23 sistl. Jnnii samt 21 Cap. 7 S MifgerningeBalfen pås stås: att Lundeberg må böra för der han utan witnen anhållit godset Twå hundrade Rifddas ler; för det han anhållit tiffsåtit gods Twå hundrade R:dlr; för wägaftedsbrott Tretton R:dlr 16 P.: och fom bang brottliahet hetudlicocen skes af den amffändsahet aft han ondast är Under