Författare, ur hwilkassden blifwit sammanplockad. (Forts. från Bihanget till S. VI. De Vocalibus. i Dabl: Ex usu perantiquo omnis scripturae Semiticae longae vocales exprimuntur per literas quiescentes Elif, Vau, Je, quae eam ab causam matres lectionis appellantur. Vocalium brevium signis caret. Eadem qudque ratio fuit Arabicae scripturae generum quae kuficae anteibant. Det är nu Författarens wanliga konstgrepp, Wahl p. 88, — rr Pb vv 2 Ty VV 19, Ir vv HelfingborgåsPoften N:o 88.) ; Die langen Hälfslaute er halten nach dem uralten Gebrauch aller Gemi tischen Schrift die sogenannten schwachen Bub:N staben Ejif. Vau, Je zu Häölfslautern. Die sämtlichen Semitischen Sckriften hatten weiter keine Zeichen för die nicht gedehnt lauten. in den Schriftarten, gingen. äöbrigen Hälfslaute, die Ebenso die arab. Schrift die vor der kufischen here ett på detta fått börja en I. ur en förf. och derefter fortsätta den ur någon annan, Så är äfwen hår fallet, ty samma anmåärfnins gar fom widare föregå oh sedan efterfölja vocale pag. 10 och 11. rnas teckning finnes ord för ord hos Jahn Men skulle ide den opartiske granskaren af den redan anställda jemförelsen funna fins tterligare beswär att afskrifwa paralelställen i Å twifwel år angenämare och mera lönante sör en Speciminont, som derigenom will förtjena Landatur, än för den som måste genomföra en bewisning sådan som den närwarande? J hopp åtminstone att H:r något saktmodigare, will man bädanefter gå skyndsammare till wäga och endast upptaga fårdes na sig tillfredöställd, och derföre förskona från y ur obetydliga Grammatikor, hwilket arbete utan les påfallande likbeter, likwäl med det erbjudande, att om H:r Granskaren redan blifwit f Granskaren ur den ifrågaställde Grammatikan uppwisar tre rader efter hwarandra, som ej på redan antydda sätt blifwit Afa skrifna, få skall allt hwad som hittills är sagdt anses såsom wore det osagdt. Med förbigående alltså af 7 S. will man i afseende på den s:de endast anmärka det felaktiga i uttrycket att Hamza sättes ö wer Vau och J t. e. Juman. Jntet är Elif i detta exempel omissum? e, cum loco en annan gestalt, och kan lika så litet sägas wara omissum, fom i verba 1:a radicalis jod i stället för vau. vau är omissur egenhet i språet företräder def stälte. 9:de Y år til en bör omiss i Elif ponuntur Det står der ju ögonskenligen, fast i Hebreiskan, i stammen af n för det att jod till följe af en. jan tagen ur Rosenmåller och fes dan hopplockad hos Jahn och Wahl. 10 5 är rent af afskrifwen. vi Dahl: In scriptio vulgaribus Ara. bum nulla occurrunt signa, quibus integrae periodi vel singula earum membra invicem digtinguuntur. Finis tantummodo ar. gumenti, quod multas saepe periodos complectitur pluresque pagjnas implere potest, indicatur vel puncto rubro vel uno horum signorum Åc. Mot slutet af 5. Litera Tta compendium vocis mutlak, absolutus, universafis signum est pausae, qam omnes Korani Anagnostae comprobant. Litera Djim, compendium rocis Djajen, licitus, indicat påusam, quam lector pro libitu observare vel praetermittere po. test. Particula la Pro la vakf non est hic pausa, superscripta ultimae versus voci, designat, pausam ab sensum minus absolutum hic non locum habere Rofenmäåller p. 39. Signa quibus vel integrae periodi, vel singula earum membras invicem distinguantur, in scriptis vulgaribus Arabes vix solent adhibere. Finem solum pericopae majoris, quo unum continuatur argumentum, designare vel Puncto ruhro solent vel uno horum signorum Sc. Mot slutet af 5. Litera Tta compendium vocis mutlak, absolutus universalis, indicat pausam, ab omnibus Korani Anagnostis receptum. Litera Djim pro djajez permissus signum est ö Påusae. quam lector pro lubitu fäcere potest. Quod zi in fine versus ob sensum minus absolutum pausa locum habere nequit, idicatur id vocula la non pro la vakf non est hic pausa, . 2 6 NPA ultimae versus voci cu