Uidrag af ett bref, dateradt den 1 Sept. 1825. En högst owanlig händelse bar I dessa dagar tilldragit fig wid Hwiderups Herregård i Gårdstånga Soten, hwarest en qwinna war ute på marken och höstade. Hon hade ett spädt barn ute med sig och hade lagt det på stycket. J det samma kom en örn och tog barnet, och flög sin wäg med det. Modren hörde barnet skrika i luften, blef genast galen, och sttter nu på Hospitalet i Malmö. Hwarest örnen flog ned för att äta barnet wet man icke. ö Ä Owanlig, förskräcklig war händelsen, men ide oerhörd. Ty af Professor RNilssons Ornis thologi år bekant, att den store Pontoppidan beskrifwit en sådan händelse, hwilken tiltlragit sig I Rorige år 1739. Men derwid inträffade likwäl den lyckliga omständigheten, att en man war tillstädes, som kände Hafsörnens tillhäll bland skär och klippor, samt förföljde honom dit och uppfölte Barnet, fom ännu låg oskadadt i örnens näste; då det blef lyckligen återburit i fin moders sköte. ö Men wid det tillfället, som brefwet omförmäler, har ingen frelsning warit möjlig, med mindre arbetsfolket hade genom rop och springande förföljt örnen, fom med få tung börda ide kunnat flyga långe, förrän han slagit ner. Men fe! de närwarande woro bönder, fom has de Jnspector och Ladufogde öfwer fig, och det war ej tid att försumma en höstdag, hafmwa tills äfwentyrs både ben ene och den andre tänkt; utan de hafwa med händerna om kors stått och gapat få långe de kunnat fe örnen, utan att betänka, att örnen kanske icke så långt ifrån Färtt slagit ner, att uppäta sitt rof; samt att örnar förskräckas, likt andra rofdjur, af ett arkt rop. Men olyckan är skedd och barnet är uppätet; det lider icke mera smärtan af örnens sätt att döda sitt rof, som består uti att hacka ögonen, samt derefter magens inelfwer ut. Och på en timmas tid war plågan förbi, änskönt barnets skrik och smärta tilltagit för hwarje hugg. örnen gi wit med näbbet, och för hwar spänning ban tagit med klorna. När mythologien will måla ett stort, men oförtjent lidande, framstäler den Promethe, smidd wid en klippa, och lefe wande hackad af en örn. — Men som hwad en gång har skett, kan hända oftare, och andra olyckor äfwen äro möjliga genom oförsigtighet, synes följande påminnelse ej wara öfwerflödig. Som de späda barnen äro wärnlösa, plägar alltid någon passa dem både natt och dag. Ty fastän ide örnar genast äro tillreds, få funna barnen både ute på marten och hemma i busen komma till förderf, når de lemnas utan wård. Det gifwes fäkreatur, hundar, fom funna skada dem. Barnen funna hemmea förderfwas af knifwear, eld, eler af tyngder, tom falla på dem, Alltså bör alltid någon passa barn wid sådan ålder, att de ej funna passa fig sjelfwa. — Men inwändes, når på Herregårdarne Ladufogden budar alla till hofweri, både man och hustru, piga od) dräng; månne modren fan lemna det späda barnet hemma aldeles ensamt? Ir det då ei en twungen saf, att taga det med fig såsom den qwinnan gjorde, hwilkens späda barn ven före skräcklige örnen bortförde? Wisserligen! hon hade ej en annan utwäg; ehuruwäl om hon kunnat misstänka örnens ankomst, bon hade kunnat hafwa barnet närmare hes sig. Och just, emedan modren måste wara på dagswerke, utan att kunna ordentligen wårda barnet; så hemssälles till närmare pröfning, huruwida det öfwerensstämmer med de fris och rättigheter, fom, Swenska Nationen bar fig förwarade i den beswurna Constitutionen, att Herremannen eller rättare def Jnspector kan twinga bonden att både sjelf och med hustru, dräng och piga lemna barn och hus utan wård, hwarigenom mångahanda olyckor funna uppkomma, såsom t. er. bland andra, att sjufwar bryta fig in, oh sedan genom husets itändande fördölja fin missgerning. Alltså bör det wara en lag, att aldrig på en gång borde alla få budas till arbete, utan alltid en wara hemma att hafwa tillsyn; men att, der alla i anseende till en bråd höst, måste inställa fig, tillhör det Egendomsinnehafwaren foga anstalt att alla barnen från samma by samlas på ett ställe, såsom hos Åldermannen, då det åligger en enda person att wakta och wårda dem alla; genom hwilken anstalt den fördel kunde winnas, att ingen arbetskraft blefwe förspilld, Hå till