En blick på Tidens tecken. (Jnsänd.) (Fortsättning från N:o 75.) Wiljen J då bestrida en sanning, som Historien bestyrker, att Jesus war en undergörande man. Sjelfwa hans död bar wittnesdörd derom. Stor blef Naturens häpnad, då han ropade: det är fullfomnadt få att förlåten i templet git sönder, och bergen kring den Heliga staden icke blott gåfwo genljud af hans rop, utan äfwen remnade derwid: men ännu större blef förförådels fen i belfwetet. — Men dessa under uppbörde, sedan Christendomens seger war bekräftad. De ber pöfdes då ej mera. Dodk, på det deffa mångfaldiga inwändningar skola förlora al fin sraft, på det Shristendomens fiender skola wara utan ursäkt — (Se och bör! Du fyndiga werld, fom ide tror — far med din tanka från Nordens fjellar til Södrens winberg, från Jndiens bördiga trakter til Nubiens sandöknar!) derföre låter Herren dig ej blott återgå till det förflutna, utan äfwen fe dig om i det närwarande, bwart hån oc din blick faller kring jorden; derföre låter han dagligen uppflå för. dina ögon en händelse, fom är på en gång en spådom oM ett under, oh warar imil dagarnas ända; hwilken händelse? hwad annan, ån Judafolkets öde på jorden. Judafolkets öde på jorden! Se der en spådom, hwars fullbordan står för dina ögon; ty Herren förkunnade det, såsom han förutsade Jerusalems jemmerliga förstöring. Se der tillika ett under! ty bwar fanns någonsin ett folf, fom sedan det blef underkufwadt omm skingradt, förblef ännu ett folk. J menen Grekerna; de hafwa dock sin jord, den de bebo; men Judarne bafwa förlorat sitt Jerusalem och sitt land; de finnas spridde öfwerallt på jorden; och äro ändå Judar; men hwar