Til min sörjande Wän ) en afton på Sophies graf. Ej längefen, då grönklädd mår framdansade i skog och dalar med blomsterkransar i sitt hår, likiom en brud i bröllopssalar; ej längesen jag föng ditt hopp, din sällhet och din fröjd på jorden; men dagen, som så skön rann opp, är ren i töcken inswept worden. På grafwen sitter Du, min Wän! fom nyss i brudstoln fatt — hwad stunder å På grafwens tunga sten — och den Du älskat, sofwer ren derunder; der aftondimman faller kall utöfwer gräsbewuren tufwa od der bland hemska återskall tyst klagar minnets turturdufwa. — — — Jag ser Dig i en Enklings drägt Dig luta öfwer minneswården och hör Sophie fom nattens flägt framsucka öfwer kyrkogården ; Jog fer Dig Broder! lycklig nyss uti en älskwärd makas sköte, åt stoftet ge en. afsledskyss 3Ä då hwitklädd hamn går dig till möte. Hwem, ropar du, och hwarifrån? jag känner dessa anletsdragen; är Du wäl samma Himlens lån, som gafs mig nyss på Bröllopsdagen? men då war kinden rosenröd och barmen som en lilja swälde 3 Du blek och hemskt, fom iskall död! en hamn, som här sig för mig ställde! 3) Fytkoherden och Kongl, dofpredikanten Noth, enkling efter 3:ue månaders äk temkap