Så säg — jag dig beswär wid Gud — Ack! säg mig, hwem Du månde wa:a då fom ett Eols-harpoljud den bleka hamnen hördes swara: Räds ej — känn din Sophie igen! och frukta ej den kalla handen; ty den tillhör dig ju, min Wän! ännu uti de fjerran landen ; sag fom bit ner från beffa land til Dig med salighetens hälsning; Jag lossad år ur jordens band ; . Se! kronan wittnar om min frälsning! Hwi sörjer Du? jag lefwer än och dricker lif ur lifwets källa; och mid den källon will din mån med dig ett saligt möte ställa; Snart rinna år och dagar bort med böljorna i wida hafwet; Snart ligger, kanske innan kort, i stoft och aska allt begrafwet; ty fom en dröm år lifwet hår; och när man upp ur drömmen waknat, få öfwerjordistt säll man år, att ej man minnes, hwad man saknat; Alt är en dröm — AF! ej få lång skilsmässan år — Du. blott få tycker, få länge dessa sjettrars trång ännu den fria Anden trycker; men en gång lossas dessa band; ej mins Du då, art nu Du saknar, när på odödlighetens strand i skötet af Sophie Du weknar; Til def farwäl — dot skall hwar qwäll Du går att ett besök mig göra, en hwiskning, att Sophi år sällr få sakta susa i ditt öra, Så lid och hopras som en man, som wäntar på ett bättre öde och wet, det gifs en röst, fom fan ur grafwen wäcka opp de döde; Farwäl — Farwål! hen få förswann; men Du stod ännu qwar och tyckte att henne, som Ditt bjerta wann, Du än, i dine armor tryckte; Jag såg det — och skref opp den yn, Jag sett med häpnad och med smärta; och sträckte händerna mot skyn och bad för lugnet i ditt hjerta,