Såde sdr Ytenstor OM Ouo gauer det redliga mit. Wi lefwa lyckligtwis i tider, då allmänna uppmärksamheten mera än förr blifwit riktad på den allmänna uppfostran. Äfwen den minst bildade inser nu, att tet båsta arf, ban fan lemma fin fon är tidens odling. Den år numera nöowändig ej blott för det lärda ståndet, fom fordom, utan för alla klasser od) medborgare, fom ej höra til den egentliga allmogen. Lärdomen, fom förs domdags ansåg tig allt för förnäm att nedsliga i det allmänna lifwet och i onyttig owectsamhet flångs de fig in i fin studerkammare, den har blifwit oh blir dagligen allt mer grunden tid tidcas allmän: na bildning. Det sians ingenting i det allmänna tänkesattet, som ej förut funnits i spekulationen; all. werklig bildning ar blott en populär öfwersättning af wetenkapen. Men endast härigenom har den sednare fått ett wåcde för der allmänna lifwet, od) derigenom på fig fästat allmänhetens ögon. Mas tionen inser nu allmänt, gwad den aldrig bort glömma, hwad de gamle wisste redan för 30000 år tillbaka, ar nemligen uppfoflran år en RNRationalsangelågendhet, och följer med ständigt stigande intrejje def framgång inom fäderneslandet. Från alla hål höra mi nya miethoder omtalas, nyu försok anställas på det uppmål: ande slägtet, od det förefaller mig ofta, fom um tiden af idel förbättringslust lopp fura att förderf ma alt, Myten wälmening, äfwen mången riftig åsigt ligga utan twifwel til grund för dagens omflöpning:-förflager ; men ide alt, fom är wälment år derföre genast rigtigt ; ide alt, fom år riga tigt år derfore genast anwändbart. Det år måd dur menitiligt i allmänhet, som med mennuyfofrops pen: dess bölder måste mogna innan de driftay ingen förnuftig läkare bortsfär dem omogna. Wi röra akta på tiden? tecken med maten uppnårffömber, men äfwen med manlig sjelfständigdet. Det går ej an att hwug på åran i tidens ström, ty han går fin gång of förutan och fördoränfer den, fom sofwer wid sipret. Men det går ej heller an att blindt följa de pösande wågorna, som ofta bes stå of idel skum, med blindskär och skeppsbrott inunder. Det gamla år ofta godt, det år mognadt, det år pröfwadt, def werknangar funna beräknas, deg fel funna muldras eller förebyggas. Men der npa år också ofta godt, och endast det förslåckade sinnet förkastar det utan granskning. Wi stå alla på en wändningspunkt af tiden. Wi böra ej föfa att hålla tiubaka (to det år omöilig:) men rör bö. a åka att leda def gång. Wi böra ej flå såsm wäxande ruiner mt i den gröna, den ewigt mår: lande naturen, men mi böra ännu mindre fålla oss fåfom Magstånger på modets tempel, såsoam wäderwisare för dagens ldfa bugskott. Derfdre ha wi fätt förntåndets ljus och det rena Swenska finnet för att kunna följa Apostelens råd, att pröfwa allt oco behålla det goot år. Öfwer de söränoringar, dem jag för Lärswerket anser nyt iga, ifall fog med Er rådgöra, innan jag lemnar staden, och emedlertid tackar jag Er uppriktigt för bwad hittids blifwit uträttadt. Sortfas ren, fom bittills, med redbat ni, med manligt alfwar. Betraften aldrig Ert yrke som ett banotwert. J åren kallade att wara ledare i Andans werld: utan and: och iraft är ordet dödt: dn andeliga förrutnelsen är det swåraste, det sätraste dödsiecknat. Wan fiqr öfwersigt af sitt yrkes betydelse, ar ingen framgång möjlig. Läraren fat weta, bwart Han wil, tiffom seglaren ikad weta owatt ban siyr. Förebären ef, att härril fordras snillegåfwor, fon äro gifna åt Få, Ack! snillets läga är of: ta blott ett fladdrande sken, fom frvåfrvar oroligt öfwer volfanen elt förbrändt, i ett aldrig lunadt hjerta. Tacken Gud, om han skonat er för den otydliga skänken. Men förståndets ljas brinner dida och klart och med iemn låga i Rordens panna, och det är tillräckligt att wägleda Er I Ett yrke, om Se sjelfmant blunden för def sken. Hafwen förtroende til mig, fom åtminslone will det råtta och wan omswep säger det åt en hwar, fom will höra det, stundom äfwen åt dem, som ej wilja. Kan jag råda, fan jag uppmuntra, fan jag belona, få weten I wät att jag gör det gerna, Er sak år min oc ide blott min, utan ungdomens, fäderneslandets, mensklighetens. Tröten n ej deras tjentt Werken hwad I förmån för upplysning, för sanning, för dygd: då uppfyien I Er bestämmelse, då bar jag i dag ej elat föcgäfwes. Gud wälsigne Eder Dernäll bör jag tacka Eder, J Männer af Jönköping, I Stadens Fäder, fom i dag glädt mig med er närwaro. Det bör ha warit en glädje for Er art böra Edra söners framsteg; tv hwad sonen winner i kunskap, det winner fadren i fröjd. En gammal författare har sagt, att om man will fe mensklig glädje, då skall man ej fe på barnen, utan på föräldrac fom glädja fig öfwer dare nens framgång. Er bör den glädia få mycket mer, som jag met, att I wärderen mensklig bildning. Ern mat att Å eÅNe .mkan an frarfat fLiart Hara unvaätft unoar ch derfsre tackar iga Et