Då fick jag just den oskuld fe, som jag gett namn af sällsynt blomma, det Emma wer, som rodnade, den lilla, då don såg mig komma. Ty firar bon kände mig igen och flög fin pappa ömt om hallen; ad! aldrig mer wäl rodnaden få ren på flickans find — i walsen? Hon rodrade ej för en sprätt, fom hiertats böjelse förrådde; def rodnad jag förklarar lätt: ej fila Emma derför rädde. Ej der en oskuld för mig stod med lånade behag på kinden; färg bade hon af hiertats blod, i och lockar krusade af winden. Hon guld ej slösat på sin drägt att dermed lysa uti dansen; ö ech dock war ingen klädd så täckt, som hon med friska blomsterkransen. Så såg hon ut — ett barn det war; och hwad är oskulden wäl annat? ån barn af bimmelen, fom Har i blommans drägt på jorden stadnat. Men länge stadnar Hon ei der uti den enkla, hwita drägten; ty lifwets försla wårdag är wäl skön, men snabb som westanflägten. OM sedan wexer hon ifrån behagen, fina barndomå-flåder ; hen äger dem blott fom ett lån, tills hon ur barnaringen träder. Kom derför Emma! kom — jag will se bilden af det bättre lifwet! (att barnen höra bimlen til, står med Guds eget finger skrifwet.) Kom — medan än din blomma flår så skön, som den du föreställer; mål werer blomman — dock bwart ärHon blad utaf fin fägring fäller. ——