Dock — jag bör ju icke skrämma bort Ditt liufwa glada hopp, fom en fågel år, hwars stamma hörs från trädets gröna topp sjunga wå:ens glada wisa med omwerlande behag, ett Nåturens Herre rrisa för en ljus och lycklig dag. Lius och hoppfull är wisst dagen, af din Brud ett återsken; jag ej undrar, att betagen Du af fröjd år längefen. Ack! jag war en gång i lifwet salig ju på samma wis; fom iag med Äposslen olifwit lyf:ad opp till paradis. Och jag bör ju ej förtiga, huru tröstefullt der år, i att, når moin på eimlen stiga, ha en mån, som blic mig når ed) som ej mig öfwergijwer, om än allt mig öfwergaf; Ack! en trogen maka blifwer sista wännen wid min graf! Dersör — will jag ide skråmma bort ditt ljufwa, gioda hopp; nej — jag mid min syra ståämma i mer glada toner opp; Jag will säga Dig, ost lifwet, få betymmersamt det år, J en Madkas armar blifwet ofta deck — ett kärt beswär. J en trofast makes armar tröst och hopp Du återfår; Sen är Engkn, fom förbarmar sig och kysser bort hwar tår; När de mulna dagar komma, sof dem bort på hennes arm; som en ewighetens blomma benne tryck intill din barm. Ack! den sorgsnea mannens smärta byts i bimmelska behag, tå den goca qwinnans hjerta klappar emat hans hwart slaa: tankar, känslor, flelfwa orden blifva då en darmoni; det är salighet på jorden, def embleme år din Sophie. Efter din beskrifning, Broder! står hon wid fin wigselxall, öm och god som allas moder före hennes syndafall. Hwad du sagt — det tror jag gerna, fast jag sielf ej fett din brud; men hon flår dock i min hjerna i fin fula brögepsffrud, Lycka til — jag gerna wille fitta ofänd I en wriå i Ditt glada bröllopsginle, för att titta på Er twå; bur bon rodnar, steckars licka! sör hwart ögonkast Du ger, för hwar suck, Du hö es skicka til dess bjerta — och för mer. För Ditt bjerta hon behöfwer bod ej rodna nej — jag swär, att of allt hwad Du bar öfwer, hiertat dock det båfta är. Många bättre hjertan finner jag ej bland mitt eget fön ; fom ett altarljus det brinner, fom en wacker morgonbön. Derför bör Sophie wärdera Dig långt mer ån någon ann; Lik Penelope bland flera friare fin egen man; ip den bästa fåftmansgåfma iu ett ädelt hjerta är 2 detta fen Du fåkraft lofwa utaf allt hwad hon begår,. Wackert få — förlåt, min Broder! Om en equiwoque jag sagt; när Sophie en gång blir moder har Du mig ju wederlagt; må wi lyckliga då råkas såsom ungdomswänner twå, bwilka med hwarann få språkas om siit nn AM mem Ses Aa Oh